Debutanten Shane Ackers senaste animationskaramell dryper av fantasieggande vilja och potential. Men även med kultregissören Tim Burtons välsignelse lämnar ”9” mycket att önska. Årets snyggaste skapelse sprungen ur en elva minuter lång Oscarsnominering är alltför ljummen för att återupprepa sin mindre föregångares framgång.

Även om det råkar vara Mariah Careys extrema makeover som rönt den största uppmärksamheten är det knappast den främsta orsaken att gå och se Lee Daniels ”Precious”. Det här är sann berättarkonst som både rör och berör i ett fantastiskt stycke film. Och frågan om Oscarn, ja den känns mer som ett konstaterande.

Bra skräck behöver varken vara extravagant eller dyr, något som redan Hitchcock till vår egen Tomas Alfredson visat galant och kultigt prov på. Visst är ”Paranormal Activity” Google-generationens svar på ”Exorcisten”. Mindre konsistens, mindre finess men likväl med fulländad ryslig effekt.

Richard Kelly skakar med tveksamt resultat liv i de psykologiska thrillers som är så tidstypiska för det 70-tal det också handlar om. Till en början ett fint homage till rysarkonsten men när små gröna gubbar tycks invadera lutar ambitionen mot någon sorts Area 51-äventyr med desto tveksammare resultat.

Jesper Ganslandts nya apfilm skapar mer frågor än svar och även om syftet är spännande på sitt eget lilla sätt är känslan alltför otillfredställande. För när halva behållningen ligger i det tänkvärda och den andra i den efterföljande diskussionen är det här film som kräver sin kraft och likaså ett gott och kreativt sinnelag. Inget för sinnessvaga bokstavligen.

Ruben Fleischers zombiekomedi ”Zombieland” känns som den första filmen sedan Romeros banbrytande dagar, som verkligen kan återupprätta kultrullens innebörd. En sådan som fler än bara nördar faktiskt kan relatera till. För det här är smaklöst blodig humor som förvrider ansiktet på sin publik i vanvettigt skratt, vare sig du tror dig tillhöra målgruppen eller ej.

Det är dags att vakna och inse att allt vi stoppar i oss har en konsekvens. Att vi har ett eget konstant ansvar. Att imperialismens dagar är långt ifrån över. ”Bananas!” är ett praktexempel på vilka spår västvärldens bekväma livsstil lämnat i dagens tredje värld.

Det känns lite underligt med en midsommarfilm mitt i kallaste höst men när har det varit fel med lite sommarterapi egentligen? Här är den i vilket fall med allt vad det innebär av sill, nubbe, svenska promiskuösa traditioner som gott sammanfattas med drama. Men frågan på allas läppar är nog vad i helsike en amerikan vet om det svenskaste av svenska?

”Det enda rationella” är det bisarraste inom svensk film på ett tag. En fascinerande konstellation som utforskar gränserna mellan lust, hat och kärlek och porträtterar människor i sina värsta men också finaste stunder.

Teresa Fabik fortsätter att lyfta upp unga tjejer med sina filmer eller åtminstone är tanken den. Resultatet är något pubertalt med en fin kärna som smaka moralkaka. ”Prinsessa” brottas med en rad problem och att det skulle vara bättre än ”Hipp hipp hora” är mer dröm en verklighet.

Regissören Ken Loach trappar ner sin diskbänksdepression med en riktig Askungesaga om familj, kärlek och så klart fotboll i riktig brittisk anda. Mycket känns dock igen och ironiskt nog blir den lilla förnyelsen snarare en småtråkig upprepning där styrkorna likväl lyser igenom och håller en på plats i biostolen.

Ulf Malmros smått självbiografiska dramakomedi ger intrycket av svenssonbuskis, men de som känner till hans verk vet att ett alldeles egensinnigt regissörskap bjuder på något alldeles extra. ”Bröllopsfotografen” är självklart inget undantag.

Med stämningsfull musik och fantastiskt foto skildrar ”Flickan” en livsavgörande sommar för en ung liten flicka. I sin ensamhet, tystnad och betraktande tillvaro utforskar hon ofrivilligt den barnsligt oskyldiga ondska och vuxnas brist på omtanke. En hård men men nödvändigt väg in i vuxenlivet.

Förväntningarna på vad som snabbt blivit en av Nordens största filmsuccéer och något av Sveriges deckaralibi i havet av Beck och Wallander, är läskigt höga. Om de sedan uppfylls är en annan femma, men framgångarna lär i vilket fall inte utebli.

Det sägs att djävulens bästa trick var att lura världen att han inte existerade. I ”Il Divo” tycks han ha antagit skepnaden av Italiens forne premiärminister Guilio Andreotti (Toni Servillo) som från 1946 omvaldes hela sju gånger. Det där med djävulstricket lyckades han dock inte riktigt med men väl en hel del annat.

I korthet: Det är bara att inse att de där nostalgitripparna på vilka vi så gärna hänger upp vår barndom, tillhör det förgågna. Något vi med åren kan sucka bittert över och konstatera att vissa saker var bättre förr. Frågan är vad som är mest ledsamt, det faktum att våra sagors skimmers steriliseras till oigenkännlighet eller att det faktiskt går hem hos dagens popälskande småbarn.

”Augustilunch i Rom” är precis en sådan film man vill se. Om allting men ändå ingenting, alltså feelgood i dess allomfattande bemärkelse. Men även med italiensk charm lyser det harmlöst meningslösa igenom.