Vi träffade ”Frances Ha”-regissören Noah Baumbach under hans Sverigebesök i somras.

MovieZines Jake Bolin pratar Hollywood-ambitioner, hopplösa intervjuer och ”Game of Thrones” med den bioaktuelle mångsysslaren.

”Hur många kramar finns det i världen?” lyckas betydligt sämre än sin föregångare med att kombinera sitt behjärtansvärda och självklara ärende med en underhållande historia.

”Hellboy”-regissören Guillermo del Toros nya film kommer att sälja många leksaker, men ”Pacific Rim” lyckas med gott humör övertyga om att det inte var det primära skälet till att den gjordes.

”The Wolverine” lovar gott men kapsejsar till slut i det standardmässiga hav som har svalt en miljon andra superhjältefilmatiseringar.

Sångerskan Edda Magnason gör en Hank von Helvete och långfilmsdebuterar i en roll som en folkkär inhemsk musikklenod, en ikonisk mediepersona som tusentals svenskar minns på lika många unika sätt, med miljoner tillhörande bilder och skiftande uppfattningar av och om.

”The Lone Ranger” är en vulgärt påkostad och ofta medryckande cowbojsarsaga för pojkar i nästan alla åldrar, och för de Johnny Depp-fans som inte har fått nog av att se sin hjälte utöva buskiskomik på uppdrag av Disney.

Elle Fanning briljerar på ett nästan kusligt sätt i Sally Potters halvbiografiska berättelse om att som tonåring i sextiotalets London behöva hantera inte bara hormoner och brutna löften, utan också hotet om en eskalerande kärnvapenkonflikt.

Först de goda nyheterna: Alla de miljoner tittare som har följt ”Fjällbackamorden” på SVT kan räkna med en oerhört mjuk och smidig övergång till långfilmsformatet när ”Tyskungen” nu får biopremiär. Samma överkonstruerade intriger, färglösa karaktärer och krystade vändningar – nu på vita duken!

Nicolas Winding-Refn klöser publiken mothårs med en film som förlitar sig helt och hållet på olycksbådande stämning, bloddrypande våldsscener och rumsliga atmosfärer från helvetet. Väntar man sig ännu en välslipad popkulturell ädelsten à la ”Drive” så lär man bli besviken – ingen kommer att spela soundtracket till ”Only God Forgives” på förfesten – men tjusas man av Winding-Refns poserande stil i filmer som ”Bronson” och ”Valhalla Rising” så finns här en skoningslös mardröm stöpt i thailändsk kitsch och övervåld att fascineras av.

”Fast & Furious 6” – som att återse en gammal vän. Eller vän, klasskompis från gymnasiet kanske. Han som alltid skulle skrika och slåss men som samtidigt var rik och löjligt lätt att slå i luffarschack.

“Star Trek Into Darkness” tar höjd och följer sin föregångare in i överljudsfart utan att vingla nämnvärt. Den gör gott bruk av sitt arv samtidigt som den välkomnar nyare tittare och erbjuder ett intensivt och mycket snyggt rymdäventyr av bättre blockbuster-kvalitet.

”Iron Man 3” hoppar skickligt över de hinder som hade kunnat få serien att stagnera och duckar elegant upprepningens förbannelse. Den har charm, humor och ett nästan perfekt tempo. Storyn varierar tillräckligt många av genrens standardelement för att kännas fräsch men inte överkonstruerad, och klarar nästan, nästan hundraprocentigt balansen mellan allvar och lekfullhet. Tony Starks allvarligaste kris hittills visar sig också vara den roligaste att få ta del av.

”I Give It a Year” har en del halvroliga scener och ett par helroliga, men vågar inte fullt ut vara trogen mot sin premiss om parsamvarons svårigheter utan landar till slut i rena barnsligheter.

Den österrikiske regissören Ulrich Seidl fortsätter här sin paradistrilogi med att behandla religiös dogmatism och blind tro i ett sorts mikroperspektiv, och om någon till äventyrs trodde att det temat skulle tillåta utrymme för några ihållande glädjeyttringar så får man naturligtvis skylla sig själv. Vill man anklaga ”Paradis: Tro” för att vara en svagare film än ”Paradis: Kärlek” så kan man däremot göra det.

Man kan ändå inte utesluta att det någonstans i världen existerar en människa som har väntat i hela sitt liv på att få se Nicholas Hoult tampas med datorgenererade jättar i en högljudd men ganska vaniljsmakande vidareutveckling av sagan ”Jack och bönstjälken”. Denna människa kommer sannolikt aldrig att få det så här roligt igen. Vi andra har så klart haft mycket roligare.

Tänk Tim Burton, vuxensagor och en fräsch och egensinnig vidareutveckling av Bröderna Grimms ”Hans och Greta”. Glöm nu bort allt det och tänk i stället på filmer som ”Van Helsing” från 2004 och hur du bäst skulle visualisera ett ”andefattigt och våldspornografiskt spektakel utan charm och mening” om du var tvungen. Så här löste det här gänget uppgiften!