Angelägenhetsgraden gör att ”Godheten” borde vara obligatorisk undervisning för högstadieklasser runtom i landet, förutsatt att kidsen då också får ta del av historier som nyanserar bilden av kapitalismen en aning. Men Stefan Jarls senaste essäfilm präglas av en genuin och sympatisk ilska som aldrig hotar med att övergå till resignation och som vädjar till det enda som tycks kunna rädda oss från den förestående katastrofen: det sunda förnuftet, godheten.

Det finns ingenting i ”A Good Day to Die Hard” som förklarar varför just den här dagen är en bra dag att dö hårt på, men kanske är titeln en metareferens till det faktum att själva filmen lär dö kritikerdöden väldigt hårt på premiärdagen, särskilt om man jämför den med tidigare ”Die Hard”-rullar. Fast här är det väl bara Box Office som räknas, och där kommer man säkert att leva gott, inte dö hårt? En enigmatisk titel på en inte enigmatisk film.

”The Pirate Bay – Away From Keyboard” har många rent ytliga kvaliteter, den är snygg, välklippt och av perfekt längd med sina drygt en och tjugo. Dess distributionssätt illustrerar vackert hur Simon Klose och oändligt många med honom vill att framtidens filmkonsumtion ska se ut, och den bjuder på en hel del humor och en obrutet engagerande inblick i svenskt rättsväsende och fildelningskultur. Filmens angelägenhetsgrad går heller inte att överdriva.

Postkolonialism, prostitution, vulgärt och sorgligt, mycket naket. Ulrich Seidls första ”paradiskskildring” är en fluga på väggen i ett rum som vi gärna inte besöker, åtminstone inte förrän vi blir gamla och bottenlöst ensamma.

På den amerikanska affischen för ”Texas Chainsaw 3D” står det: ”Evil wears many faces”. Det är en rätt kul tagline, med tanke på att den motorsågshärjande galningen Leatherface signum är att bokstavligt talat bära sina offers ansikten över sitt eget efter att ha skurit loss dem. I filmen finns en scen som mycket ingående demonstrerar denna ritual. Men roligare än den taglinen blir det aldrig.

Kathryn Bigelows berättelse om det dyraste beställningsmordet i modern tid kan, trots tortyrscener i amerikansk regi och människor som sprängs i luften, bara chockera den som satt med ytterst naiva föreställningar om hur jakten på Usama bin Laden verkligen gick till. Med en intressantare huvudkaraktär och något mindre objektiv blick från regissören – jag saknar scener à la flinghyllan i snabbköpet i ”The Hurt Locker” – hade den här thrillern med större marginal förtjänat de guldstatyetter som en politiskt motiverad Oscarsjury nu kommer att ge den. Men ses ska den definitivt, inte minst för finalens skull.

#GIFF13 – ”Kvartetten” riskerar ibland att bli något av en internangelägenhet för operaälskare, men bör med sin värme och hjärtlighet ändå inte skrämma bort någon som vill se en finstämd dramakomedi med några av Englands tyngsta aktörer. Tänk ”Brassed Off” (1996) fast med fyrtio år äldre skådespelare.

Musikalversionen av Victor Hugos kanoniska superroman från 1862 får i Tom Hoopers händer sin mustigaste och mest översvallande tolkning på vita duken någonsin. ”Les Misérables” är utstuderat vacker och fullkomligt utmattande, mer uttrycksfull och färggrann än en papegoja med hybris, lika bländande som an supernova av över- och underexponerade filmsnuttar från golvet i Tim Burtons klipprum. Den blir helt enkelt svår att toppa på en stund.

Den första etappen på Bilbo Baggers resa känns, trots att man bokstavligt talat färdas genom höga berg och djupa dalar, märkvärdigt statisk. Undantaget en och annan cgi-orgie – visst har tekniken gått framåt men måste man därför mata på med två miljarder vättar så fort tillfälle bjuds? – så får man ett trivsamt matinéäventyr som dock sällan kommer upp i samma dramatiska nivå som Trilogin. Men spänningen accelererar efter hand, och Dame Edna gör oväntat ett gästspel som en goblin-kung med en testikelpåse på halsen. Bara en sådan sak.

”Dom över död man” är lång och uttömmande, åtminstone vad gäller Torgny Segerstedts kvinnoaffärer. Med en bredare fokus hade den också kunnat bli mer engagerande, men fortfarande intressant.

”De fem legenderna” är ett färgglatt fyrverkeri till animerad film som blänker och gnistrar på ytan, men som är svagt balanserad i känslomässig substans.

#SFF12 – ”Hassel – Privatspanarna” är inte en typisk polisfilm. ”Hassel – Privatspanarna” är en otypisk film överhuvudtaget. ”Hassel – Privatspanarna” är en sträv liten pärla av originalitet och djävulskap.

#SFF12 – Påhittige Michel Gondrys nya långfilm, som varken är hans bästa eller sämsta hittills, visar upp ett tvärsnitt av tonåringens universum och undersöker med driv och energi hur individen förhåller sig till individualiteten i massan.

#SFF12 – En indiefilm som behandlar ett väsentligt och intressant ämne men som hade tjänat en hel del på lite längre speltid och djupare spadtag i svärtan.

#SFF12 – ”Knife Fight” är antagligen som trevligast att se just nu, med det amerikanska presidentvalet färskt i minnet. Som en dråplig illustration över en vansinnig politisk maskin håller den nog också fram till nästa val.

#SFF12 – Om man låter sig avskräckas av att ”Syster” är Schweiz officiella bidrag till den kommande Oscarsgalan så gör man sig själv en fruktansvärd otjänst. Här finns varken tillrättalagda moralkakor eller sentimentalitet, bara smärta och hopp och stor filmkonst.

#SFF12 – Ett socialrealistiskt kriminaldrama med höga autenticitetsanspråk och skådespelarprestationer som ofta är så starka att de inte känns som skådespelarprestationer överhuvudtaget.