15 år har gått sen Kjell Sundvall gjorde biosuccé genom att visa oss ett Norrland som inte syns i turistbroschyrerna. 15 år har det även gått på vita duken sen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) sist for hem till gården efter att ha ledsnat på alla stockholmare, bara för att inse att hans gamla vänner och familj i norr var långt mycket värre är de i ”fjollträsk”. Den här gången är han mer skeptisk till att återvända, med all rätt ska det visa sig.

Rutger Hauer som hämndlysten luffare i en gudsförgäten stad, hans weapon of choice är en hagelbössa – det kunde ju bli så bra. Men det är en tunn gräns mellan att hylla skitfilm och att göra skitfilm, och ganska snart efter förtexterna tvingas jag inse att kanadensaren Jason Eisener inte direkt är någon Tarantino.

Den franske provokatören och filmskaparen Gaspar Noé är tillbaka med en ny mindfuck i världsklass som utnyttjar filmens alla tillgängliga verktyg för att återskapa en saftig drogtripp. Jag undrar om det är en slump att Lunds Fantastiska Filmfestival planerat in visningen av Gaspar Noés på 420 istället för, låt säga två dagar senare – på Långfredagen.

Åtta dokumentära ögonöppnare som är långt mer skrämmande än Roland Emmerichs ”2012”. Vågar du kolla?

”This is a new kind of war, a war without honor, a war without end” får vi höra i vad som kunde varit en aktuell studie i ett imperiums tröstlösa krigande i ett land där de inte hör hemma, i vad som kunde varit Michael Fassbenders stora genombrottsfilm eller vad som åtminstone kunde varit en intressant skildring av legenden om den försvunna nionde legionen. Men tyvärr är ”Centurion” varken mer eller mindre än en blodig no-brainer med svärd och sandaler.

Den irländska kuststaden Cobh står som regngrå fond till detta okonventionella drama om en ensamstående tvåbarnsfar som väcks av spöken om natten och hemsöks av minnen från sin framlidna hustru. En kusligt välspelad filmupplevelse om gengångare och om att gå vidare.

Regissören med förmågan att plocka fram det allra dummaste i Will Ferrells uppenbarelse, med filmer som ”Anchorman” och ”Talladega Nights”, är tillbaka med ett snedvridet polisgrepp på Buddy cop-genren. Vissa skämt hade kanske överlevt bättre i SNL-formatet men i rätt sällskap rätt humör är ”The Other Guys” brottsligt underhållande.

Susanne Biers nya film ”Hämnden” behandlar våldets onda spiral från brutal kvinnomisshandel i afrikanska flyktingläger eller skolgårdens mobbing i en dansk småstad. Som i Biers tidigare filmer behandlas tunga ämnen ur ett vardagligt perspektiv men inte helt utan klichéer.

Solstänkta franska kullar, sena heta nätter med en flaska vin och en förbjuden kärlek är några av ingredienserna i ”En sydfransk affär”. Men trots att det klassiska upplägget doftar tantporr känns tonen, skådespeleriet och romansen rakt igenom äkta.

Med minnet av dykarparet som blev kvarglömda till havs, omgivna av hajar i ”Open Water” i bakhuvudet gör klaustrofobiker nog rätt i att spara på nagelbanden och undvika att ge sig in i än om möjligt ännu mer låst situation. För er andra som väljer att bli levande begravda med en lastbilschaffis som inte gått överlevnadskurs hos Uma Thurmans Kiddo från ”Kill Bill” väntar 90 minuter i biomörkret ni sent kommer glömma.

Två mammor, två barn och en spermadonator är upplägget i ”The Kids Are All Right”. En sällsynt underhållande, varm och ärlig film om konventionella problem i en okonventionell familj som vädrar in välbehövlig frisk luft i en genre där kärnfamiljen allt för länge framställts som den enda sanna läran.

Det är en trött men glad Jonas Karlsson som möter mig i en hotellobby i Malmö, han har ett späckat schema med promotions och repetitioner av Dramaten-pjäsen ”Stormen”. En dag ledigt i livet verkar guld värld för den ständigt aktuelle skådespelaren, dramatikern, novellförfattaren och familjefadern Jonas Karlsson.

Tomas Alfredson har öppnat nya dörrar för svensk skräckfilm till våra biosalonger och låtit de rätta komma in. Däribland hans fotograf Hoyte Van Hoytema som i Kristian Petris nya kusliga thriller ”Ond Tro” snyggt skildrar ett svenskt filmmörker som inte kommer från baksidan av en skämskudde.

Jared Leto tolkar alla tänkbara versioner, och ingen alls av Mr. Nobody i en storslagen exposé över det oräkneliga antalet val som smider våra livsöden. En filosofisk studie i kaosteori med ingredienser som rymdresor, förlorad kärlek och män med minigrisar. Allt på samma gång men inte blir man klokare på slutet.

Stjärnregissören Christopher Nolan tar ett steg tillbaka in i hjärnskrynklar-facket som en gång tog honom dit han är idag, men tar med sig pengarna och stjärnorna från ”The Dark Knight” när han sätter tänderna i sitt storartade drömprojekt, en komplex heist-film i drömmarnas värld. Resultatet är en dröm på alla sätt och vis.

Den 82:a Oscarsgalan kan beskrivas som ännu en kväll i kändisspäckade Hollywood. Överraskningarna var få under gyllene kvällen, men trots det kommer kvällen gå till historien.

Efter att publiken ratat de två tidigare försöken till att skapa en lukrativ filmfranchise av Marvels skjutglade rättskipare The Punisher så tyckte man väl att chansen för att någon skulle plocka upp resterna efter Dolph Lundgren (-89) och Thomas Jane (-04) var rätt så liten. Dessvärre inte tillräckligt liten för att tyskan Lexi Alexander kunde låta bli. Resultatet är lika blodigt som på 80-talet och inte helt överraskande – lika B.