En sammanfattning från händelserna på CinemaCon 2013 och de filmer som kommer smälla högst under biohösten.

Han är tillbaka, allas vår Österrikiske bodybuilder tillika ex-Terminator/-Governator. Äldre än någonsin och utan förbättrade skådespelarfärdigheter laddar han bössan och avfyrar oneliners, som om 80-talet aldrig tagit slut. Att resten av filmen utan Arnie hör hemma i en DVD-back på ICA är det kanske ingen som ens bryr sig om.

Nyligen puttade han ner Orson Welles från ”Världens bästa film”-tronen samtidigt som hans manipulerande regitekniker skildras i HBO-filmen ”The Girl”. Spänningens mästare är ständigt aktuell och nu kommer filmen om hans största chansning tillika största succé. Men trots Anthony Hopkins fylliga fat-suit och skrattkittlande imitationer så lever Hitchcock aldrig riktigt upp till namnet.

Tim Burton är tillbaka på välkända stigar i en förlängd stop-motion version av hans charmiga kortfilmstwist på ”Frankenstein” från 1984. En dösnygg nostalgitripp fylld av kärlek till 50-talets monsterfilmer. Men samtidigt, likt Frankensteins monster består filmen i sig av en samling ihopsydda likdelar från regissörens svunna kreativa storhetstid.

Tidlöst vackra och sofistikerade, med ett kyligt yttre som döljer hettan på insidan. Det är sinnebilden av Hitchcocks blondiner som alltid lyckades ställa till problem för filmernas manliga huvudkaraktärer. Men kanske borde även ”psykiskt nedbrutna och sexuellt trakasserade” läggas till den listan, den bilden får vi i alla fall av HBO-filmen ”The Girl” som tar oss bakom kulisserna, in bakom de stängda dörrarna för att berätta historien om skönheten och odjuret – Tippi och Hitchcock. En historia som intresserar men knappast engagerar.

Torr och sträv karaktär med undertoner av sur citron, det hade kunnat vara en flaska franskt rödvin på bolaget men än bättre en beskrivning av humorn i ”En bohem i Paris”, regissören Anne Fontaines (”Coco – livet före Chanel”) nya komedi.

Under femtio år har det varit ensamt på toppen för ”Citizen Kane” som ohotat toppat BFI:s lista över världens bästa filmer, men nyligen fick gamla gubben Kane se sig passerad av Hitchcocks snurriga studie i brott och mänsklig besatthet. En värdig etta? Döm själva. Men på dessa svindlande höjder av en filmhistorisk kanon är det som cineast svårt att bli besviken.

Snart 20 år har passerat sen Steven Spielberg skrev om textboken för hur en sommarblockbuster ska se ut, låta, paketeras och säljas med sin filmatisering av Michael Clinchtons bästsäljande roman. Men 20 år förändrar givetvis ingenting för dessa urtidsbestar som varit hisnande i 65 miljoner år och trots att alla filmens delar inte åldrats med samma värdighet som dinosaurierna så förtjänar deras nöjespark tveklöst ett återbesök.

#SFF11 – Två drömmare, en bil och ett vidöppet landskap som de båda vill fånga på olika plan. En ritar precisa kartor, den andra tar konstnärliga bilder, men rätt snart har de bara ögon för varandra.

#SFF11 – Klaustrofobisk småstadsångest möter sexuell tonårsfrustration i ”Ligg med mig”, Jannicke Systad Jacobsens norska coming-of-age om de ödesdigra konsekvenserna av 15-åriga Almas sexuella uppvaknande. Sött och finstämt men inte mycket mer.

Jason Bateman och Ryan Reynolds byter kroppar i ”Wedding Crashers”-regissören David Dobkins senaste film som ämnar segla på vågen av framgångsrika R-Rated-komedier som ”Bridesmaids” och ”Horrible Bosses”. Visst har den tillräckligt med pruttar, tuttar och svordomar men humorn och finessen uteblir.

Yttre rymden ställs mot innerstan i höstens skönaste sci-fi. Joe Cornish som för några år sen snubblade runt som zombie i Edgar Wrights ”Shaun of the dead”, serverar nu sin egen lekfullt genreflirtande långfilmsdebut på förortsslang som går i Wrights fotspår och lovar gott inför framtiden.

Svensson, Svensson är tillbaks på bioduken för att mjölka alla Svenssons på biopengar. Den här gången kämpar Allan Svensson och Suzanne Reuter med en äktenskapskris, samtidigt som filmen kämpar med en kreativitets-, manus- och humorkris. En produktion som snarare drevs av nöd än lust.

Med antagandet att intet var nytt under Richard Hoberts tre solar, såg jag hans första film på fem år men blev klart positivt överraskad. ”En enkel till Antibes” visade sig vara en både välspelad och fin liten film om att åldras och ta i tu med sina gamla spöken, så jag antar att det aldrig är försent att ta i tu med sina fördomar.

”Crazy Stupid Love” börjar ganska crazy när Steve Carell hoppar ur sin bil mitt under färden efter hans fru, spelad av Julianne Moore berättar att hon haft en affär. Jag vill tro att att det är början på en kärleksfilm värd att älska, men ganska snart blir historien precis som titeln hintar – riktigt korkad.

Den store Guillermo Del Toro är tillbaka med en nyversion av filmen som traumatiserade honom som pojk hemma i Mexiko. Likt i ”Pans Labyrint” får vi följa en ensam ung flicka som snubblar över en övernaturlig och skrämmande värld när hon flyttar till ett nytt hus. Trots en kuslig atmosfär och snygg paketering lever rysaren aldrig riktigt upp till Del Toros barndomsminnen.

Kjell Sundvall är en av Sveriges flitigaste och mest folkkära regissörer. 15 år efter biosuccén ”Jägarna” träffar MovieZine honom inför premiären av uppföljaren. Han berättar om älgjakt, manusutkast med en machete-beväpnad Lennart Jähkel och om känslan av att få säga ”Bring in the choppers!”.