Om jag säger ”What can we do in a bathroom” säger du…

En förbannad Jessica kommer gående med bestämda steg längs korridoren. Hon rycker upp dörren till sin lägenhet, slänger sig ner i kontorsstolen och sveper en termos sprit. Kort därpå går hon tillbaka ut i korridoren igen, nu ännu argare. Visst är hon en ”strong female character”, men en ensidig sådan. Dessutom är storyn lika förutsägbar som hennes rörelsemönster – två steg fram, ett åt sidan. Såhär blir det när Marvel dansar foxtrot.

Syskonen Wachowski levererar oftast något oväntat. Oavsett hur väl genomfört slutresultatet är kan man åtminstone förvänta sig en rebellisk story som uppmanar till eftertanke. Detta är en skön, soft sci-fi serie med fokus på det emotionella. Såklart med stora ambitioner. För stora ibland, men när allt klaffar är det briljant.

Du vet den där kompisen i bekantskapskretsen som är sjukt speedad, som aldrig behöver sova och som alltid hinner göra tre gånger så många saker som du. Hen som skuttar obekymrat genom livet till ett glatt 80-tals soundtrack. Precis så är Kimmy Schmidt: hysterisk, färgglad, inspirerande och naiv. Hen är någon som man älskar för sin barnslighet, men samtidigt inte står ut att umgås med i mer än ett par dagar.

Det kan aldrig bli försent att ta igen klassikerna, men gäller det även om man inte gillar genren? Är verkligen cowboysare så coola som det påstås? Trots att jag inte gillar western var det dags att ge ”Dollar”-trilogin en chans.

Kanske har ni liksom jag trillat över pappas eller morfars view-master från 50-talet uppe på vinden? I så fall har ni redan stenkoll på vad Virtual Reality är. Om inte tänkte jag köra en snabbguide över vad som komma skall, inom en snar framtid, nära dig.

Kan Netflix följa upp succén med ”Daredevil”? Vi har sett de första sju avsnitten av ”Jessica Jones”.

Läs om hur ”2001”, ”Total Recall” och fem andra filmer förutspådde framtiden.

Vad hände med Alicia Silverstone? Och vad gör Macaulay Culkin nuförtiden?

För tio år sedan slutade jag sluka skräckfilmer. Dels på grund av mardrömmar, men också för att jag blev gubbe och började tycka att de var bättre förr. Tyvärr måste jag slå mig själv på fingrarna när jag ser om ”Hellraiser” och inse att det var bättre förr bara för att jag var yngre då. Pinhead och grabbarna har sin charm, men trots intressanta sado-masochistiska inslag är skådespeleriet bara för uselt.

Kolla in skådespelarna som gjorde Ghostface, Michael Myers och Jason Voorhees till odödliga skräckikoner.

Låt inte deras mediokra karriär lura dig. De har fortfarande mord i blicken.

Du ligger och har det gött med nappen i munnen och förundras över mobilen med de exotiska djuren som dinglar ovanför huvudet när två skuggvarelser skymtar förbi i korridoren utanför sovrummet. Du försöker skrika och vifta med armarna, men är som förlamad. Skuggorna rör sig in i rummet mot huvudänden på din spjälsäng. Deras ögon är två svarta hål och deras flin girigare än en clowns. Men vänta nu, dokumentär sa du?

Enbart skådespelarensemblen i detta naturromantiska, gedigna snyftdrama får en att kippa efter andan. Anthony Hopkins, Aidan Quinn, Julia Ormond bådar för smäktande dialog, för att inte nämna Brad Pitt med sin långa, svallande hårman. Kompositören James Horner har fläskat på med tunga pianoslingor, sköra stråkar och allas vår älskade panflöjt. Men visst är det vackert, och de gröna vidderna har fångats med en fantastisk precision.

Ibland är filmskurkarnas onda planer så ogenomtänkta att de istället för att vara skräckinjagande, blir skönt töntiga.

Min sambo är 35 år och har aldrig sett en ”Star Wars”-film. Tills nu…

En (o)logisk lucka kan sabba hela filmen. Som tur är har vi ett gäng troliga förklaringar.