Anne Rices förmänskligande av vampyren gör hennes klassiker till en avgörande vändpunkt i dess monstruösa historia. Detta är ett perfekt stycke trollbindande vers och likt ett nattligt offer låter jag mig villigt förföras.

Jim Henson bjuder in till ett drömlikt kaos med fluffiga monster, sångglada troll och David Bowie i kasslertighta tights. Denna fantasyklassiker är fullspäckad med ockult symbolik och jag lockas villigt allt djupare in i labyrinten.

Från hårig vårta på näsan, dassig grön hy, puckelrygg och svart sliten kåpa i stickig ull till näspiercing, concealertäckta finnar och katolsk skoluniform med matchande overknees – häxan har liksom sin vän vampyren gjort en fascinerande klassresa. På kvast har de flugit från Blåkulla och dess djävulusiska ritualer till den centrumbelägna New Age-butiken med rosdoftande ljus. ”Den onda cirkeln” är för häxfilmer vad P.J. Harvey var för tonårsbrudar på 90-talet.

Inte bara glänser hon i skolbänken, hon gråter och delar ut knytnävsslag till dem som förtjänar det.

Fantasyfilmen som hade allt: stenjättar, racersniglar, fagra barnkejsarinnor i glittrig 80-tals glamour och en snygg Atreyu i huvudrollen som charmade småbrudarna. Men trots magiska miljöer och häpnadsväckande hantverk går det inte att bortse ifrån att dockorna är bäst skådisar. Tyvärr förstår jag varför vi aldrig hörde talas om Noah och Barett igen efter att Limahls hitlåt tonade ut med eftertexterna. För det skriks för full hals från början till slut.

Melodin till ”Ducktales”, ooh-ooh-ooh, sätter sig direkt på hjärnan och väcker till liv minnen från mysiga hemmakvällar då jag förväntansfullt satt fastklistrad framför TV:n. Därför trodde jag att det skulle bli storartat att se om ”Farbror Joakim och knattarna i jakten på den försvunna lampan”. Men även om jag fortfarande läser ”Kalle Anka” i badkaret och trots att filmen är baserad på skickliga Carl Barks berättelser blev jag både besviken och uttråkad.

Ibland kan det vara på sin plats att dra till med en storslagen, romantisk gest. Något grandiost som får magen att pirra och världen att skimra. Så varför inte damma av boom-boxen och låta ”In your eyes” dundra ur högtalarna nedanför din älskades sovrumsfönster? ”Snacka går ju” har gett oss en av filmvärldens mest episka kärleksscener, ändå handlar den lika mycket om att våga acceptera sin fars brister som om tonårskärlek.

Det är nog inte bara jag som blir misstänksam mot människor som glatt menar att gymnasieperioden var den bästa tiden i deras liv. Snarare är det nog fler med mig som känner igen sig i den nattsvarta, poetiska ångest som bara tonåren kunde framkalla. En ångest som kan slå över i mordiska tankar, åtminstone om du heter Veronica och nyligen börjat dejta den där killen på skolan som gillar att skjuta skarpt.

I år kommer flera fantastiska animerade filmer som förhoppningsvis passar både liten som stor.

Vem tar över Furiosas mantel i år? Vi kollar in kandidaterna.

Vanligtvis uppskattar jag genre-cocktails, som när folk mixar bävrar med zombies och aliens med cowboys, men ibland blir det bara en geggamoja. Trots duktiga skådespelare (bra råvaror) är ”The Talented Mr. Ripley” inte mycket mer än en okej thriller light.

Lägg undan mobilspelet för en stund och unna dig själv en trave böcker i julklapp.

MovieZines skribenter om sina favoritfilmer: För Katarina blev ”Inherent Vice” en av 2015 års stora överraskningar.

Charles Dickens ”A Christmas Carol” är en klassiker man aldrig tröttnar på, eller? Vi kollar in fem olika versioner på raken.

Ta en paus från plugget, jobbet eller vad annat oviktigt du pysslar med just nu & sätt dina vampyrdödar-kunskaper på prov.

Hur sätter man betyg på något så vansinnigt som män i deformerade, gröna elefantmasker, organdonatorer som lever när levern doneras och en stämningsfull barnkör som glatt sjunger på ”Every sperm is sacred, every sperm is great”? Det är nu mer än 30 år sedan som Monty Pythons ”Meningen med livet” hade premiär och satiren står sig än idag. Även om kvalitén på sketcherna varierar är det en vansinnesfärd som bara måste upplevas.

”A Very Murray Christmas” dukar upp ett julbord med mysiga sing-a-long-låtar, men på gott och ont släpper inte känslan av att jag oanmält dykt upp på Sofia Coppolas glöggmingel.