Med en mindre men hoppingivande insats i ”Captain America: Civil War” trädde Spider-Man äntligen fram i Marvels cinematiska universum. Tom Hollands pojkcharmiga Spidey var en bidragande faktor till att ”Spider-Man: Homecoming” snabbt hamnade på mångas listor över mest emotsedda filmer. Tack och lov är slutresultatet en ren fröjd. Jon Watts har inte bara fått fram den främsta upplagan av Spider-Man vi någonsin sett på vita duken, utan även en av årets mest underhållande filmer.

Tidigare Bond-regissören Roger Spottiswoodes “A Street Cat Named Bob” berättar den sanna historien om James Bowen (som också skrev den storsäljande boken med samma namn). Det är en mysig film som, trots att den inte lägger sig speciellt djupt hos tittaren i efterhand, definitivt berör under sin dryga timme och 45 minuters långa speltid.

Dwayne ”The Rock” Johnson ger oss en inblick i ett unikt rehabiliteringsprogram för unga inspärrade män, där de får möjligheten att börja om på nytt. Det är en okonstlad, engagerande och känslosam titt in i processen som ska få dessa killar på rätt bana.

Här bjuds vi på en modig och ytterst briljant spinn på klassisk skräck, som också skiftar till att vara kvalitetskomedi med satiriska inslag. Det må vara tidigt på året men jag kan ändå klart påstå att ”Get Out” är en av 2017 års bästa filmer.

David Brent från mockumentärserien ”The Office” är tillbaka! Drygt 13 år har gått sedan den brittiska kultserien tackade för sig. ”Life on the Road” kanske lämnar en del att önska, men i slutändan är det inget annat än en gåva till fansen.

Trots en imponerande rollista och med Ridley Scott som producent, så är tyvärr ”Morgan” inget mer än en mycket sämre kopia av filmer som ”Ex Machina” och ”Minority Report”. Ambitionerna må ha varit höga, men slutresultatet faller platt. Filmen lider främst av ett tjatigt och förutsägbart manus, och att den känns väldigt halvhjärtat utförd.

Vin Diesel är Xander Cage. Den tatuerade extremsportsutövande superagenten är tillbaka i en av de plastigaste biofilmerna på länge. Den tredje filmen i ”xXx”-serien utlovar mycket popcorn-entertainment, men istället drunknar man i 90-tals klyschor och endimensionella karaktärer som knappt lyckas med att underhålla.

”Den okända flickan” är något av ett praktexempel på hur en film kan göras bra med enkla medel. Det är rakt och ärligt, och man undviker att hamna i en klyschig föreläsning om moral och att göra rätt för sig. Detta tack vare en fokuserad och duktig regiduo, som tillsammans med en stark huvudkaraktär, berör och engagerar i ett smakfullt socialrealistiskt drama.

30 år har gått sedan David Lynch kontroversiella deckare ”Blue Velvet” släpptes. En film som kan beskrivas på många olika sätt, bland annat som en pervers inblick i det djupaste av mörker. Men mycket har hänt i filmvärlden sedan 1986, och alla år av tortyrporr och meningslöst äckel på film har inte bara höjt ribban för chock- och skrämselfaktorn utan också gjort många av oss relativt immuna mot hemskheter på vita duken.

Det är svårt att inte tänka på andra filmer när man ser en film som ”Blue Jay”. Hur personlig handlingen än är för manusförfattaren så kommer man inte ifrån det faktum att man sett det förut. Med de förutsättningarna lyckas filmskaparna ändå att leverera en fin och sentimental film om två livsöden. Mycket tack vare Sarah Paulson, som spelar Amanda.