Det mest anmärkningsvärda med Majidis film är såklart att den skildrar profeten som enligt många muslimer inte får avbildas. För att någorlunda komma runt detta visas aldrig Muhammeds ansikte, utan att porträtteras ofta bakifrån eller bakom skynken. Dessutom följer filmen till största del andra karaktärer i Muhammeds närhet för att på så sätt berätta de historier som finns kring honom. Majidi har baserat filmen på de historiska fakta som finns kring Muhammed men också sina egna tolkningar av texterna kring profeten. Således blir de redan saltade berättelserna ännu mer välkryddade och det är flertalet stunder man känner att Majidi går lite väl långt i sina tolkningar.
Att filmatisera religiösa texter överlag är en svår uppgift, och framför allt så när det gäller en person av Muhammeds standard. Att säga att Majidis skildring är partisk är en underdrift och det känns svårt att ens som troende inte tycka att flertalet av scenerna som skildrar Muhammeds gudomlighet är smått löjeväckande. Muhammed varnade starkt sina efterföljare för att begå vad han ansåg var de kristnas misstag och upphöja honom till gudomlig nivå – något som Majid Majidi helt frångår i sin skildring.
”Muhammad – The Messenger of God” må vara Irans dyraste filmproduktion någonsin och tar sig ett väldigt ambitiöst och episkt anspråk (filmen är fotad av ingen mindre än den Oscarsvinnande filmfotografen Vittorio ”Apocalypse Now” Storaro), men stundtals känns det som en miniserie av History Channel med lite högre budget. Utöver att vara just ambitiös är det inte mycket som går rätt till i Majidis film. Vi kommer aldrig särskilt nära Muhammed och det är en väldigt liten del av hans liv som skildras här. Således vilar det en ganska stor besvikelse över denna smått unika filmatisering av Muhammed. Ett lovande projekt där det mesta tyvärr runnit ut i sanden.