Det här är en filmupplevelse så otroligt mäktig att varje superlativ jag kommer på känns lamt i jämförelse. Jag är helt golvad, för detta är på riktigt bland det häftigaste jag någonsin sett. Det här mina vänner, är film när film är som bäst.
Arthur Fleck är en djupt olycklig och rätt knasig man. Han jobbar ironiskt nog som clown och drömmer om en karriär inom stand up. Han kallas för Happy av sin mamma och har enligt henne endast ett syfte i livet – att sprida glädje och skratt. Arthur försöker efter bästa förmåga uppfylla sitt syfte, men misslyckas för det mesta och blir dessutom ofta hånad själv. Botten når han när han en dag får sparken från sitt clownjobb och råkar avreagera sig på ett sätt som får konsekvenser för hela Gotham City.
Todd Phillips (”Baksmällan”-filmerna) har både regisserat och varit med och skrivit manuset till denna fantastiska originalhistoria om hur den ikoniska Batmanskurken Jokern blev till. Han gör ett otroligt kompetent jobb när han låter karaktären komma till liv framför våra ögon. Det är enormt fascinerande, för exakt det som gör Arthur mänsklig, är det som också ger näring till det mörka i honom. Och när vi väl nästan börjar tycka om och känna med mannen, drar Phillips mattan från under oss och presenterar monstret han i själva verket är.
Filmen utspelas i början på 80-talet och tidseran är perfekt återskapad i både foto, färg och ljussättning. Miljöerna är sådär lite skitiga och socialt småsunkiga som höljs i en dimma av ciggrök, vilket passar perfekt som grogrund för en berättelse om en superskurk in making. Bakgrundsljudet och musiken är ofta ytterst olycksbådande, för att sedan nästan utan förvarning växla till glada och tralliga trudelutter, som vår eminenta huvudperson gör piruetter till.
Detta är framförallt Joaquin Phoenix film. Han är ofattbart bra, galen och bara helt perfekt. Han gröper verkligen ur sitt innersta och plockar fram känslor och uttryck som jag alldeles för sällan får se på film. Phoenix är Jokern. Från minsta ryckning i ögonvrån, till de mer extrema inte sällan skruvat dansanta rörelserna andas han sin karaktär så övertygande att jag glömmer bort vem som mannen bakom masken egentligen är.
Även Robert de Niro i en betydande biroll som talkshow-hosten Murray Franklin är i sitt esse. Och det gläder mig enormt att äntligen få se honom i en så här bra film igen. Ännu gladare blir jag nästan av de många referenserna till filmer han tidigare medverkat i, som ”The King of Comedy”, ”Taxi driver” och ”Cape fear”, både vad gäller innehåll men också uttryck. För även detta är en arg film om besvikelse, utsatthet, om hur en man och ett samhälle med honom faller, och om fördärvet som följer.
För att vara en film om en serietidningsskurk är detta väldigt lite serietidning. På det bästa av sätt. Istället är det här ett actionladdat thrillerdrama som vilket som helst, och den är för vuxna. Det här är ingen ljus och optimistisk historia någonstans, utan snarare rör den sig enbart i skuggorna och för där blodig olycka med sig. Och inte en endaste blodsdroppe är spilld i onödan, för lika mycket som det tragiska behövs för att visa oss människan, behöver vi våldet när väl monstret tar över.
”Joker” är ett mästerverk helt i en egen liga. Den är så bra att orden sviker mig, och jag vill mest bara skrika ut min uppskattning. Det är som sagt blodigt och hemskt, men ändå vackert i sitt vemod. Detta är en film som får håren på armarna resa sig upp i givakt och salutera perfektionen jag precis har fått äran att beskåda.