Biopics kommer ofta färdigförpackat med prestige i filmkulturen. Produktionen tas oftast mer seriöst och blir behandlad som en utmanare till filmpriser innan den ens behöver bevisa sig själv – och på grund av det tar många biopics inga risker. Strukturellt så är de ofta identiska, packad med så många klyschor att en maskin skulle kunna ta över manusprocessen. En biopic blir oftast mer intresserad av att vara en filmad Wikipedia artikel om alla huvudmoment i en persons liv än att faktiskt utforska personen som en verklig människa.
”Hilma”, som har beskrivits som ett passionsprojekt av Hallström, är en biopic. Den beskriver huvudmoment i Hilma af Klints liv, från hennes yngre dagar med Tora Hallström, till hennes äldre dagar med Lena Olin. Båda skådespelarna lyfter upp deras scener med liv och charm, men som helhet försöker filmen inte att ingjuta några kreativa idéer längs vägen som hade reflekterat titelpersonens unika syn på konst.
Såklart så går det att argumentera att en ordinär biopic som minskar huvudpersonens extraordinära inställning till konst kan hjälpa en större publik att introduceras till den personen. Samtidigt känns det antitetiskt till en film om en kvinna som aldrig kompromissat med sina konstverk bara så de skulle passa in i kulturen hon levde i. Vid en punkt i filmen nämner Rudolf Steiner, den österrikiska grundaren till antroposofi, att om inte han förstår hennes konstverk så kommer ingen göra det – en synvinkel som filmen ser ner på och anser vara kortsiktigt.
Det är ett intressant val att den svenska regissören och manusförfattaren, med den svenska skådespelaren, i den svenska staden, valde att göra filmen om den svenska abstraktmålaren – på engelska. Den logiska förklaringen såklart är att skona den internationella publiken som nu inte behöver läsa undertexter. Smart, men det är udda att se allt arbete som gjordes för att få filmen att kännas som Sverige för hundra år sedan – samtidigt som den realismen blir försvagad av ett lockbete till en internationell publik.
Att det är svårare att förmedla en lika tydlig poäng med enbart det svenska språket är ju trots allt normalt nuförtiden. Inte kommer vi acceptera en annan kort och enkel beskrivning av en sådan här film än ‘biopic’. Det svenska språket får ofta se sig själv besegrad av engelska ord som låter bättre, därmed svengelska. Vad gäller “Hilma” så är det ett starkt beslut för att få en film som låter bättre för en större publik, men är det ännu ett exempel där den kommersiella lusten vann?
Regimässigt så har ”Hilma” en tendens att kännas oengagerande. Vissa delar är tröga medan andra rör sig hastigt förbi stunder som hade kunnat få andas lite mer. Visuellt har filmen sällan något intressant att bjuda på förutom ett enstaka ögonblick där vi får se etableringsbilder av tidigt 1900-tals Stockholm – förutom att produktionen faktiskt verkar ha använt återställda inspelningar från den tidsperioden, remastrad och färglagd likt vad som finns att hitta på YouTube. Arkivmaterialet matchar inte alls med resten av filmen och ser bara värre ut alla gånger som skådespelarna har klippts in.
Men jag undrar ändå om inte hela filmen borde haft en liknande färgläggning. Det här är trots allt en film om en unik målare – en film med ett mer unikt målande utseende hade välkomnats.
För Hilma så är konst ett redskap i hennes forskning om livets hemligheter, vilket är möjligtvis ett sätt att försöka förstå varför hennes syster gick bort så tidigt. Vi får se Hilma omgiven av döden i varje skede av hennes liv, något som manuset gör ett bra jobb att bygga in i tematiken. Hilma vill kunna se vad som finns efter döden, hon låter andar vägleda henne, och hon kämpar för att få de levande att se vad hon ser. Det här inkluderar en mamma som håller på att tappa sin syn – men vi vet att i det här fallet hade ögon inte hjälpt så mycket. Hilma söker någon slags belöning för det hon tror så mycket på.
Filmen har med påståendet att Hilma af Klints livsverk inte fick visas offentligt förrän tjugo år efter hennes död även fast detta visar sig vara en myt som inte verkar vara sann. Dock så använder “Hilma” det som en bra tematisk ryggrad då vi vet att hennes tålamod kommer att bli belönad tillslut. Vi får även ledtrådar att Hilma kände på sig att det skulle hända, och med det så har hon lyckats se vad som finns efter döden. Som levande fick Hilma af Klint aldrig se hennes livsverk få den uppmärksamhet det förtjänade, men berömmelsen idag som en pionjär inom västerländsk abstrakt konst är hennes eviga belöning.
”Hilma” har bra skådespelarinsatser och fokuserar på bra tematiska trådar som passar titelkaraktären, men i slutändan är det synd att en så pass abstrakt kvinna får en film vars utförande är så pass bokstavlig.
Filmen har biopremiär 19 oktober och släpps på Viaplay 18 november.