”Livet är en komedi, skriven av en sadistisk komedi-författare.” En träffsäker replik från Jesse Eisenberg summerar ”Café Society” bättre än hela den här texten.
Den sadistiske författaren och regissören heter Woody Allen, och här är han på ovanligt ljust humör. Med sprakande energi och stor visdom målar han upp en av sina mest njutbara romantiska komedier på länge. Men det vore ju ingen Woody Allen-film om inte ödets ironi satte käppar i hjulen för den unga, naiva kärleken.
Eisenberg spelar Bobby, som anländer till Hollywood för att jobba hos sin farbror (Steve Carell), en storpamp i filmbranschen. Bobbys blick dras genast till onkelns oskuldsfulla sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) och de börjar umgås på ett vänskapligt plan. Den onåbara eliten och deras ytliga värld är ett populärt samtalsämne. Bio, fik och sightseeing tar snart upp varje ledig kväll, och så småningom börjar det pirra till hos båda. Hon erkänner att hon redan har en pojkvän, och här kan ett trassligt triangeldrama ta sin början.
Vi snabbspolar fram den här recensionen (för att undvika spoilers). Halvvägs i filmen har det gått några år. Vår huvudperson Bobby är tillbaka i New York, med bagaget fullt av erfarenheter och ett krossat hjärta. Nu är han själv något av en höjdare på festscenen i New York. Tillsammans med brorsan Benny (Corey Stoll) driver han en populär klubb, som möjligen finansieras av brorsans mer ljusskygga affärer. Bobby träffar en ny tjej – också en Veronica – men kan inte helt släppa tankarna på det förflutna.
I det enorma biblioteket av Woody Allens filmer är ”Café Society” inte mer än en lättsam novell. En trivsam bagatell, som många av hans filmer har kallats på sistone. Bättre än ”Irrational Man”, ingen ny ”Midnatt i Paris”. Filmen i sig kan man inte ogilla, men jag önskar att det fanns mer djup eller tyngd att hitta här. Samtidigt är den så full av allt den Woody-magi som vi älskar honom för. Det är ett kärleksbrev till en svunnen tid och plats – 1930-talets glittrande Hollywood och New York – och ett bitterljuvt ode till livet och det förflutna, stunderna som aldrig kommer tillbaka. Skådespelarna, ner i minsta biroll, är på topp.
Mycket av humorn hittas hos Bobbys föräldrar, det ständigt gnabbande medelåldersparet. Här levereras det flera sköna citat om livet och döden, om kärlek och religion och lata karlar.
En sidointrig om storebror Benny och hans ”Goodfellas”-liv får aldrig något fäste. Små klipp från hans våldsamma vardag genomsyrar stora delar av filmen, utan en riktig payoff i slutet. Woody Allen, som redan kämpar med att fylla ut speltiden, kunde för all del ge hela den stora judiska familjen mer utrymme, och berätta även deras historier. Men då hade ”Café Society” förmodligen blivit en helt annan film under annan titel.
Den stora behållningen här, och hela anledningen till att lösa en biobiljett, är det svängiga 1930-tal som återskapas med mycket kärlek. Här får vi kika in hos en elegant skara människor för vilka champagnen alltid flödar, och Ginger Rogers bara är ett telefonsamtal bort. Jazzmusiken i bakgrunden tystnar aldrig under filmens gång. Det är den sanna kärlekshistorien i ”Café Society”: Woody Allens obotliga tjusning över det förgångnas charm. Den nu 80-årige filmskaparen, med en erkänt cynisk inställning till livet och ordentlig ångest inför döden, är ändå sällan så optimistisk som här.