Inredningstidningar är fulla av dem, skyltar med trevliga budskap som ska pryda hemmet. Ett av de kanske mest uttjatade är ”Carpe Diem”. Jag själv ryser vid åsynen av de snirkliga bokstäverna placerade ovanför den myyysiga soffan. Men när Robin Williams ohämmat slänger sig med uttrycket i denna odödliga klassiker så fylls jag istället av fina minnen. Minnen från ens egen skoltid, och de lärare som inspirerade en. Tyvärr var de inte mer än ett par stycken. Trots att ”Döda poeters sällskap” utspelar sig på 50-talet så är den tidlös. Korridorerna är fortfarande kissgula, bänkarna bruna och skolledningen grå. ”Tradition, honor, discipline and excellence.” Och de ska uppfostra fritänkande individer.
Filmen är delvis baserad på manusförfattaren Tom Schulmans egna upplevelser från sin tid som elev på en internatskola. Och det verkar vara ren synkronicitet att filmen blev så grym. Jag tycker detta är en av Weirs absolut bästa verk, och Schulman har inte gjort mycket minnesvärt vare sig före eller efter. Flertalet andra skådisar, som Mel Gibson och Dustin Hoffman var först tilltänkta till rollen som läraren och frihetskämpen John Keating. Nu i efterhand är det nästan omöjligt att föreställa sig den utan Robin Williams. Det är också mycket tack vare hans initiativförmåga och lekfullhet som filmen briljerar. Närmre 15% av dialogen är signerad honom.
På den minst sagt stela skolan i Vermont får vi följa ett gäng studenter. I rollerna ser vi bland annat unga Ethan Hawke, Robert Sean Leonard och Josh Charles. Precis som alla tonårspojkar bubblar de över av hormoner och längtar efter någonting mer än den fyrkantiga världsbild de trista lärarna och deras föräldrar målar upp. Visslande tågar Keating in i deras klassrum, deras nya engelska- och poesilärare. En romantiker och fritänkare. På hans lektioner river de ut instruktionsbladen i poesiböckerna som demonstrerar hur man med hjälp av diagram kan räkna ut om en dikt är bra. De får träna på att gå i sin egen takt och ställer sig upp på skolbänkarna för att lära sig att se livet ur olika perspektiv. De diskuterar de stora frågorna, och precis som på riktigt är det bara en handfull elever som lockas med, medan resten hellre ansluter sig till den gråa fårskocken.
Även om jag ska vara objektiv, så är det svårt när en berättelse på det här visat direkt tilltalar mitt hjärta, när jag kan känna igen mig i hur det är att vara udda och vilja följa sin egna drömmar. Det är väldigt behagligt att se ett drama som inte är emotionellt överdrivet, ingen är dödligt sjuk, de tas inte livet av gulliga djur och inget pampigt livsöde gestaltas. I det lilla har de fångat allt det stora och det med ett långsamt tempo. Tonårspojkarna är fjuniga och taniga och de mjölkar inte Robin Williams skådespeleri med tusentals närbilder. Alla ställer sig inte upp i slutet och klappar händerna, den är trovärdig. Den får mig att tänka på filmen ”Freedom Writers” och hur en enda människa kan göra skillnad, utan att vara i en så kallad högre maktposition.
Det var säkerligen femte gången jag såg den, och jag gråter varje gång, men det är inte så mycket av nostalgi som av det sköna i att se något som gör en glad, trots det tragiska, och som påminner en om varför man inte alltid vill göra som alla andra. Nutida high-school filmer bleknar totalt i jämförelse med denna som faktiskt tar upp annat än sex. Förvisso är där en charmig scen där en av killarna skrivit en dikt på baksidan av en pinupbild, men i övrigt fokuserar den på sådan som konflikter med föräldrar, rädsla inför att stå upp för sig själv och ovissheten om framtiden. Filmer förtjänar bara en femma om den som denna påverkar en och följer med en lång tid efter att man sett den. Ett rent mästerverk i mina ögon.