Tyska dramathrillern ”Victoria” är ett häftigt stycke film. Inte alls tack vare sin handling – bankrånarstoryn lämnar mycket att önska – men för att den är filmad i en enda lång tagning. Det som imponerar mest blir också en plågsam begränsning för filmskaparna.
Det är inte svårt att förstå varför ”Victoria” blivit en snackis. Den där tyska filmen utan klipp, som vunnit priser på Berlins filmfestival. En enda lång tagning, sägs det. Två timmar och tjugo minuter i realtid. Konceptet är mig veterligen helt nytt. Även om många filmer har fejkat sig fram till liknande resultat, från Hitchcock-klassikern ”Repet” till Oscarsvinnaren ”Birdman” häromåret.
Är man det minsta intresserad av hur film blir till, ja då klappar hjärtat troligen lite extra av ett sådant projekt. Bara tanken på vilket jättejobb som ligger bakom. Hur det gäller att hundratals statister är redo för sitt korta inhopp som kanske sker 1,5 timme efter att kameran satt igång. Hur alla repliker måste sitta som ett smäck, och hur ljudtekniker och teamet ständigt får tänka på att hålla sig ur bild. Den som tabbar sig kan ju inte direkt få en omtagning förrän nästa kväll. Det är mycket att koreografera och koordinera. Och natten blir till morgon vid precis rätt tillfälle.
Om bara filmen spelades in i en trygg studio, i en enda miljö, men icke… Här rör sig kameran mellan närmare 20 olika inspelningsplatser. Från en nattklubb ut på gatan, in i en butik, vidare till ett hyreshus, sedan ett café, in i en bil som tar fyra skådespelare till en helt ny del av staden… Finns det dolda klipp i filmen (något som regissören Sebastian Schipper starkt förnekar) så bör du ha korpögon för att upptäcka dem.
Nog om det tekniska. Det finns också en handling. Tyvärr en lövtunn sådan. Titelns Victoria är en ung spansk tjej, bosatt i Berlin. Vi följer henne under en natt som börjar på en av stadens alla dansgolv. Victoria ska just till att dra hemåt, när hon stöter på Sonne och hans vänner. Hon låter sig svepas med på efterfest på ett hustak. Men kvällen ska snart ta en oväntad vändning. Inget sabbar en bra feststämning så som ett bankrån.
Det är ingen spoiler. Filmen byggs kring sin heist, och hade annars ärligt talat inte varit något utan den. Trots att själva dådet bara tar några minuter och sker utanför bild, är uppbyggnaden dit och händelserna direkt efter en stor del av spänningsmomentet. Skådespelarna, speciellt Laia Costa och Frederick Lau som Victoria och hennes nyfunne tyske vän, känns naturliga och äkta. Troligtvis ligger det mycket improvisation bakom scenerna.
Men du kommer inte höra någon hylla ”Victoria” för den tajta handlingen, explosiv action eller fantastiska prestationer. Alla de bitar håller sig precis ovanför ytan, på gränsen till godkänt för att inte lämna oss helt uttråkade. Och det är synd att inte mer arbete lagts på filmens manus eller att skapa kemi mellan karaktärerna och ge dem några sympatiska drag. Rollfigurerna är platta och inte direkt lätta att fatta tycke för. Dessutom tar filmen riktigt lång tid på sig att komma igång, och kunde också ha slutat vid flera tillfällen innan de efterlängtade eftertexterna väl kommer.
”Victoria” tär på tålamodet, särskilt om man hoppas på en ny ”Spring Lola”. Ta bort filmens gimmick – den påstådda enda tagningen – och den blir ett väldigt långt sömnpiller till thriller.
Jag är mer imponerad av arbetet bakom filmen, än själva filmen. Visst finns det skavanker, i några scener syns kameramannens reflektion eller kamerans skugga – är man arbetsskadad av för mycket filmtittande kan sådant störa. Det är heller inte ett fantastiskt fotat verk, snarare som en dokumentär följer den sina objekt med skakig hand och många suddiga närbilder.
Att jobba med långa tagningar innebär restriktioner som kan vara väldigt begränsande. Det är ett under att någon ger sig på det med sådana ambitioner, och ändå får ut ett biovärdigt resultat.
”Victoria” är helt klart ett spännande och annorlunda projekt. En riktig bedrift som nya filmskapare kommer granska avundsjukt i åratal. Det är en häftig film, men tyvärr – långt ifrån en bra film.