Före ”Sopranos”, ”Breaking Bad” och ”Boardwalk Empire” fanns ”OZ”, en förkortning av ”Oswald State Correctional Facility” som var en teaterscen där det grekiska dramat ikläddes fängelseoverall och fick fri tillgång till knark och extra testosteron. Har brott någonsin lönat sig så här lite på TV?

Man kan visst tävla i konst. På rent objektiva och vetenskapliga grunder. Särskilt i TV-serier kan man tävla. Det hela är mycket enkelt: ”Sopranos” är det bästa som någonsin har gjorts, alla kategorier. Så kommer det att vara fram till den yttersta dagen. Den som påstår något annat ska ha smörj. Begrips!?

Uppföljaren till stundtals hysteriskt roliga ”21 Jump Street” går möjligtvis att förlåta för att den försöker göra exakt samma sak en gång till, men hade behövt en jämnare nivå på humorn för att inte framstå som en misslyckad och direkt cynisk, men här och var småcharmig, kopia.

Åttio minuter med världens snällaste brevbärare blir lite för mycket av det goda.

”Hemma” lever på hjärta, atmosfär och fina skådespelarinsatser snarare än den något barnsliga historien.

Vi tittar närmare på vad som lockar regissörer som Ridley Scott, Darren Aronofsky och Ben Stiller till Island.

Fem år efter att biopubliken fått bevittna Ellen Ripleys definitiva död i en gigantisk masugn återuppstod ”Alien”-serien plötsligt i händerna på den särpräglade esteten Jean-Pierre Jeunet, vars CV senare skulle utökas med bland annat ”Amelie från Montmartre”. Hans djärva och humoristiskt självmedvetna tolkning av Joss Whedons action-orienterade manus var när det begav sig visuellt banbrytande, men man lyckades sämre med den otacksamma uppgiften att göra Sigourney Weavers klonade hjältinna tillräckligt mänsklig för att bry sig om på riktigt.

Under Ripleys två första möten med de mordiska rymdvarelserna gällde överlevnad till varje pris. I ”Alien 3” kunde hon i allra bästa fall hoppas på att få dö snabbt och någorlunda värdigt. Biopubliken ville med få undantag följa med ned i ett sådant kompakt mörker, och den tredje delen i ”Alien”-sagan hålls av många för att vara direkt usel. Men ”många” har fel.

Att pluralisera titeln på historiens bästa rymdskräckfilm ”Alien” var bara det genialt i all sin enkelhet, och själva rullen står tjugoåtta år och otaliga filmteknologiska revolutioner senare fortfarande i en klass för sig. ”They’re coming outta the goddamn walls!”

Man korsar mänskliga fenomen som psykologisk realism, rå existentialism och ren och skär dödsångest med filmhistoriens mest obevekliga skurk, ramar in det med ett formspråk som för tankarna till H. P Lowecraft i rymden, pepprar med några av människosläktets allra värsta skräckscenarion; man landar i en klassiker som spränger gränserna för sin egen utskällda genre och blir allmängiltig på det allra bästa och värsta sättet.

”Oculus” spelar på barnets vanmakt inför den sönderfallande familjen och drygar ut med rena skräckelement i en godkänd spökhistoria som kommer att få ett otal mindre bra uppföljare. Och tycker man inte att det är läskigt nog så dyker killen från ”One Tree Hill” upp i en biroll.

Ungerns officiella bidrag till Oscarsgalan 2014 är en krigsskildring som inte explicit skildrar kriget. Ändå slår den hårdare än många av de filmberättelser som gör anspråk på att visa upp historiskt betingat lidande genom att frossa i bombmassakrer och skyttegravsmisär.

”Godzilla” är i sina bästa stunder mäktig och medryckande. Men så blir det dialogscener och människor i bild igen, och magin försvinner.

Häng med när MovieZines Jake Bolin besöker Island för att prova på några av Ben Stillers äventyr.

”Gladiator möter Dante’s Peak”. Så lät antagligen pitchen för detta spektakel till historisk action/naturkatastroffilm. Och mycket riktigt förmedlar ”Pompeii” också det allra sämsta ur bägge dessa filmer.

Uppföljaren till ”Rio” är precis som sin föregångare charmig, färgglad och överförtjust i brasilianska rytmer. Den dras också med samma problem som den första filmen: En alltför ensidig hjälte och ett manus som får ”Ice Age”-serien att framstå som oändligt sofistikerat.

”Noah” är inbjudande och mäktig, visuellt imponerande. Den är också påfallande anonym i förhållande till sin litterära förlaga – detta kan naturligtvis vara både bra och dåligt beroende på ens grundhållning – och alldeles för utdragen.