”The Judge” avtjänar sitt straff på klichéernas gravkyrkogård, en dyster plats där bara Robert Downey Jr. och Robert Duvall får dansa och ha roligt. Störst avtryck gör filmen med sin musik – sin hopplöst gråtmilda, kladdigt sentimentala musik.

”The Hunger Games: Mockingjay – Part 1” har betydligt högre ambitioner än att bara vara transportsträcka fram till filmseriens avslutande del. I jämförelse med de föregående filmerna är den långsammare, jämnare och djupare.

”Dear White People” är smart satir av allra finaste märke, en perfekt placerad käftsmäll i plytet på mytologiska föreställningar om ett USA där man inte behöver prata om rasism mot afroamerikaner efter Oprah och Obama.

”Slumdog Millionare” möter ”Guds stad” i en ofta charmig men något splittrad ungdomsdeckare som utspelas i Rio de Janeiros allra hårdaste förorter.

Den suggestiva ”Black Coal, Thin Ice” har, sett till storyn, ett släktskap med utmärkta filmer som ”The Pledge” av Sean Penn eller David Finchers ”Zodiac”. Sett till atmosfär och stämning är den en brakfest för oss som älskar stilsäker noir.

Våldsbenägen och ambivalent man på kollisionskurs med den absoluta katastrofen. ”Flugparken” är ett vinterfruset feel bad-drama som lämnar en hel del upp till tittaren.

Christopher Nolans emotsedda rymdepos lyckas i sina bästa stunder med att få tanke och känsla att harmonisera på ett sätt som ytterst få moderna science fiction-äventyr klarar av. ”Interstellar” är en triumf som aldrig riktigt erövrar titeln Mästerverk, trots att den många gånger kommer nära.

Tommy Lee Jones ”The Homesman” är en behärskad och vemodig icke-western med stora ambitioner och ett och annat trovärdighetsproblem.

1976 visade Bo Widerberg världen att det gick alldeles utmärkt att göra ypperlig polisaction på svenska. Han gjorde det med åtskilliga liter grisblod och en helikopterkrasch mitt på Odenplan. En del andra bitar fanns också på plats: Sjöwall/Wahlöös litterära förlaga, en samling skådespelare av den finare kalibern, och så regissörens orubbliga övertygelse att realism och nervpirrande spänning inte på något sätt behöver utesluta varandra.

Vill man se Denzel Washington föra blodigt krig mot gangsterligor så finns redan ”Man on Fire” och andra filmtitlar att tillgå. Vill man se honom massakrera samma yrkesgrupp på de mest utstuderade vis så är det ”The Equalizer” som gäller. Men då väljer man också automatiskt bort en del element, manus, intelligens, sådant som kan ha bäring på helhetsupplevelsen.

Under andra omständigheter är det tveksamt om jag hade valt att stanna kvar i salongen. ”If I Stay” är sannolikt en av de mest sentimentala filmer som har exporterats ifrån USA denna biosäsong. ”Inte ett öga ska vara torrt”, hoppas den.

”Sin City: A Dame To Kill For” är blodigare och porrigare än sin föregångare, men saknar ett liknande sensationsvärde. Såvida man inte tycker att det är sensationellt att en åldrad Bruce Willis får mindre speltid än Eva Greens nakna bröst. För i sådana fall är den oerhört nyskapande.

”Krakel Spektakel” som live-action är en reko, fantasibejakande och färgglad filmupplevelse för småglin med tillhörande föräldrar.

”Teenage Mutant Ninja Turtles” är inte provocerande usel, givetvis beroende på hur lättkränkt man är. Jag skulle rekommendera att lägga förväntningarna någonstans i trakten kring ”menlös”, ”oväsentlig” och ”meh”.

Efter att ha tagit över jorden påbörjar Marvel nu sin annektering av rymden med ett trivsamt och lagom humoristiskt äventyr, en färggladare ”The Avengers” om man så vill. Fast med ett roligare persongalleri.

”Apornas Planet: Uppgörelsen” bränner det mesta krutet på sina postapokalyptiska apor och slarvar med människorna i berättelsen. Men det är mycket apa man får för pengarna.

Ungerska Cannesvinnaren ”White God” talar kraftfullt om rastänkande, institutionell rasism och annan mänsklig destruktivitet. Den gör det med hjälp av ett gäng briljerande hundar.