#SFF11 – Från populärkulturella klassiker som ”Det femte elementet” och ”Leon”, via otaliga actionstänkare och animerade barnfilmer, till en sober och allvarsam betraktelse över den burmesiska frihetskämpen Aung San Suu Kyis kamp för demokrati.

#SFF11 – I Libanons officiella Oscarsbidrag ”Vad gör vi nu?” samsas buskiskomedi med musikalnummer och ond bråd död. Budskapet om jämlikhet och religiös tolerans hamras in med lika delar humor och allvar, och även om Åssa-Nissefaktorn stundtals är närvarande finns här en uppriktighet som känns fräsch och angelägen.

#SFF11 – Frihetskämpen Aung San Suu Kyis livsöde utgör ett omistligt stycke politisk historia som angår samtliga människor. Som film betraktad har ”The Lady” en betydligt lägre angelägenhetsgrad, klumpigt berättad som den är. Det är synd också för dem som väntar på Luc Bessons återkomst som regissör.

#SFF11 – November är helt rätt premiärmånad för den här filmen. ”Tyrannosaur” är också mörk, rå, oförlåtande och smärtsam. Till skillnad från november bjuder den dock på genomgående gripande rollprestationer av samtliga inblandande.

#SFF11 – Sexuella tabun och hämmade britter i det viktorianska England, tidsbundna sjukdomsdiagnoser som framstår som fullkomligt vansinniga för den moderna tittaren, Rupert Everett? Att göra en tokrolig komedi om uppfinnandet av vibratorn är alls ingen dum idé. En god idé är också komisk tajming, men man kan tydligen inte få allt.

I dokumentären ”El Bulli – Cooking in Progress” får tittaren följa med in i ett av världens mest nyskapande restaurangkök. Det är underhållande och stundtals fascinerande, men ett biobesök är inte helt lätt att motivera för den som inte arbetar i restaurangbranschen, är osedvanligt matintresserad eller har någon personlig koppling till etablissemanget i fråga.

Sorg, passion, svek och skuld: ”Stockholm Östra” bjuder på allt detta och en Mikael Persbrandt i toppform. I smörgåsbordet ingår dessvärre även en större mängd berättarmässiga klichéer.

Klassikernas klassiker i Woody Allens milslånga räcka av kvalitetsfilmer håller än, med ett par reservationer. På gott och ont fick världen här för första gången skåda det alter ego som skulle komma att bli synonymt med Woody Allens persona i flera decennier framåt.

Den hämndlystne krigarbroilern med korpsvart hippiefrisyr massakrerar sig in i tvåtusentalet uppbackad av en gigantisk budget och omotiverad 3D. Lämna hjärnan hemma och ta med en uppsamlande hink för allt drypande testosteron om detta prospekt känns lovande.

Den här sortens franska filmexport har sin exakta motsats i vad en regissör som Gaspar Noé (”Irreversible”, ”Enter The Void”) försöker göra. Filmer som ”Kvinnorna på sjätte våningen” har givetvis ett existensberättigande också dem, vill man se något mysigt och småtrevligt så ska man ha möjligheten att göra det. Vill man dessutom se något som är bedrövande tyngt med stereotyper och glättigt feelgood bortom rim och reson så bör man nu springa till biografen.

”Cirkus Columbia” är en effektiv och genuin skildring av människans maktlöshet inför stora och obegripliga skeenden, ett trovärdigt dokument från en blodig konflikt som utspelades sig så sent som i förrgår. Fantastiska skådespelarprestationer lyfter denna något oslipade ädelsten till nästan samma höjder som föregångaren ”Ingenmansland” (2001).

”Tropa de Elite 2” arbetar med ett annat perspektiv än exempelvis ”Guds stad” när den granskar fattigdomen och våldets Rio de Janeiro, och saknar nämnda films personlighet och nerv. I gengäld tar den ett bredare grepp på problematiken. Inte lika bra som sin föregångare men långt ifrån en besvikelse.

Kristin Scott Thomas är trovärdig som alltid i detta lilla – väldigt korta – franska kidnappningsdrama. Hon får sällskap av en intressant filmidé och en duktig, om än väl stilig, motspelare. Slutresultatet griper inte tag så hårt som det borde.

En plågad Liam Neeson försöker återta sin identitet under otrovärdiga former. Det är en resa man inte behöver följa med på annat än av tvivelaktiga, nostalgiska skäl: ”Unknown” doftar nittiotalsthriller av bruksmodell.

Den rultige titelfiguren tvingas i uppföljaren till filmsuccén ”Kung Fu Panda” att blicka inåt i sig själv samtidigt som han måste rädda hela Kina, och Kung Fu som livsstil, från mörka krafter. I den processen ska många ulliga rövar sparkas i färglada kampsekvenser.

Till premissen påminner ”Vackra lögner” vagt om den svenska praktfloppen ”Att göra en pudel”, men fullt så illa blir det inte här. Inte heller blir det, trots en kämpande Audrey Tautou, särskilt näpet eller egensinnigt – utan mest bara stereotypt, konstruerat och larvigt.

Detta är inte Russell Brands finaste stund, och tur är väl det. ”Arthur” rekommenderas endast för hans hardcore-fans, eller åt människor som är lite nyfikna på det här konceptet med ”romantisk komedi i standardutförande” och gärna vill ta reda på hur en sådan kan se ut i praktiken.