Om ”Fast & Furious 5” hade varit en kompis så hade du imponerats av hans spektakulära fysik och varit djupt tacksam över att ha honom på din sida i ett slagsmål. Du hade också sedan länge gett upp alla försök på att konversera med kompisen, och då och då behövt hjälpa till med att öppna en konservburk eller läsa något åt honom.

Elva år efter premiären kan man konstatera att Ridley Scotts episka muskelbygge fortfarande med råge håller som bred filmunderhållning. Mycket vilja och en hel del själ samsas med spektakulära stridscener och idealtypisk romarjargong i en väl lång med ofta oerhört underhållande blockbuster. Det är också fint att se Joaquin Phoenix briljera utan bipolärt skägg och fejkade rapkarriärsambitioner.

Stundtals gripande, trovärdig och vackert filmad, ”Miral” är en ambitiös och allvarlig skildring av ett angeläget ämne. I den sista satsen ligger i kombination med längden också orsaken till att helhetsintrycket blir mer ljummet än väntat; inför denna nyttiga fyrarättersmiddag bör man inte bara vara sugen på lunch.

Gänget bakom ”Ice Age”-filmerna har flyttat till varmare bredgrader med ”Rio”, men sabbar för sig själva med dussinskämt och ospännande karaktärer. Huvudkaraktären Blu må vara den sista i sitt slag men själva filmkonceptet är långt ifrån fridlyst.

En steroidpumpad julfilm fast till påsk, standardiserade skämt och karaktärer, ett fniss här, åtta gäspningar där? Både datoranimerat och live action, säger du? Det bästa av två världar? Jaså, inte det? Önskar du istället att påsken redan var över? Aj då.

Lagom till Blu-ray och DVD-släppet tog vi oss mod till att ringa upp Steve-O för att höra med honom om nykterhet, fängelse och ”Jackass 3”.

Ett lovande upplägg och dito inledning, ett snudd på perfekt kärlekspar i handlingens centrum och ljuvlige John Slattery från ”Mad Men” i en biroll. Inte ska vi springa bort denna presumtiva lilla romantiska science fiction-pärla, heller? Jodå, det ska vi.

”Rango” förenar på ett lekfullt sätt vuxna fenomen som metaperspektiv och populärkulturella referenser med mestadels positiv barnslighet och uppriktig berättarglädje. Animeringen är snudd på obegripligt snygg, röstskådespeleriet perfekt (i originalversionen). Se med ett barn eller utan.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” bjuder på ungefär lika mycket angelägen dramatik som en strut med sockervadd. Det innerliga och varma tilltalet överspelas till gränsen för vad som är uthärdligt, även om det bestående intrycket är att det hela är uppriktigt gjort; uppriktigt supermysigt.

Redan trailern grusade förhoppningen om att detta skulle bli en intelligent och rolig filmatisering av den välkända romanen ”Gullivers resor” – tänk, vilka förutsättningar! För den sakens skull behöver man ju inte besudla den, fast så tänkte inte regissören Rob Letterman eller Jack Black. Varning utfärdas till alla som inte är direkt medicinskt beroende av den senare.

Coenbröderna regisserar Jeff Bridges i en Westernfilm. Detta är en oerhört vacker mening. Resultatet blir inte en ny ”Fargo” eller ”No Country For Old Men”, men väl en stundtals skamlöst underhållande kärleksförklaring till en genre vars senaste årtionde inte har varit det bästa.

En film som har allt, om man med ”allt” menar inställsam slapstick, 50-talsaktiga kvinnoporträtt och situationskomik utan särskilt mycket komik. Menar man inte det så bör man söka sig någon annanstans. Å andra sidan: Patrick ”Bobby Ewing” Duffy från ”Dallas” gör ett minimalt inhopp!

Secretariat var en legendarisk galopphäst som med sin obrutna segersvit är djupt förankrad i stora delar av det amerikanska populärkulturella medvetandet. För oss svenskar erbjuder ”Berättelsen om Secretariat” en relativ ovanlig inblick i hästsportvärlden, till det höga priset av utslitna schabloner, stereotypa karaktärer och barnslig sentimentalitet. Av manusförfattaren till ”Pearl Harbor”, no less.

Mycket mer filmklassiker än Martin Scorseses “Taxi Driver” från 1976 blir det inte. Robert De Niros ideologilöse och kroniskt ensamme psykopat har också styrkan att, trots sin periodbundna kontext, säga något om vilken modern tidsepok som helst: En större stad kommer alltid att föda en Travis Bickle.

Måns Mårlind och Björn Stein Hollywooddebuterar med en rysarthriller enligt standardformulär 1: A. ”Shelter” är inte fruktansvärt dålig, men saknar helt den berättarglädje och originalitet som utmärkte ”Storm” och ”De drabbade”.

Den tredje Narnia-filmen lyckas utan vidare med den i och för sig ganska simpla bedriften att vara bättre än sin föregångare, utan att för den sakens skull bli fullt lika underhållande som ”Häxan och Lejonet”. Bred, oförarglig familjeunderhållning i lagom tempo, lagom längd och med lagom otäcka inslag.

Hollywoods guldpojke Paul Haggis lär inte inkassera en tredje Oscarsstatyett med ”The Next Three Days”, men ska inte skämmas ögonen ur sig för det. Står man ut med Russel Crowe så har man två timmar välgjord spänning framför sig.