Fyra koketta BFFs med perfekt makeup och locktångat hår, är denna gång iklädda den lilla svarta av rätt anledning. Till låten ”Secret” får vi redan i introt se hur deras Queen Bee ligger begravd i en kista. ”Pretty Little Liars” är en udda mix av mordmysterier och högstadiedrama med skräckfilmsinslag. Den är med denna kombination ensam i sin kategori, vilket bara därför gör den intressant.

För alla er som tvivlat – hon kan le också.

Pampig och fläskig pianomusik ackompanjerat av sköra fiolstråkar, uppumpade tonårspojkar och förutsägbar klippning med många närbilder. Fast just det, det slipper vi faktiskt här. ”Döda Poeters Sällskap” är en fantastiskt vacker och inspirerande berättelse, och den klarar sig alldeles galant utan klichéartad dramamusik, häftiga trickfilmningar och utstuderade kurvor. Istället bjuds det på berörande skådespeleri, livet i det stora fångat genom ett nålsöga och hyfsat hiskliga säckpipor.

På med foliehatten för nu ska vi avslöja sanningen som Dom vill dölja.

1946, silkesskimrande foto med tuschsvarta seriealbums-skuggor. Skön, kurvig brud i högklackat och rött läppstift bankar skiten ur ryssar till toner av jazzmusik. Cool feminist möter ”L.A. Noire” i början på kalla kriget. Onding korresponderar med superskurk via en trådlös, futuristisk skrivmaskins- telegraf. Äntligen en ny Buffy, men förflyttad till Marvels universum. Introt sa KAPOW för att sedermera tona ut till ett mer lågmäld flopp.

Långt innan ironiska mustascher, T-shirts och handsnidade köksknivar, skapade den 19-åriga Helen Schiller, med Ben Stiller i regissörsstolen, ett imponerande, pricksäkert och pinsamt porträtt av Generation X. Stundvis är det så plågsamt att beskåda att jag bara vill gömma mig under filten. Inte enbart för karaktärernas överspel, utan också för att de fångat hur överdrivet, men synligt omedvetet, hårt man i 20-årsåldern jobbar för att verka cool.

Under dessa mörka tider är det lätt att längta bort. Bort från grådiset, slasket, tunga vinterjackor och gräddiga grytor. Här kommer listan på filmer som mot förmodan nog ändå mest får dig att vilja stanna hemma.

Astrid Lindgren är en mästare på att skapa emotionellt engagerande sagor med starka kvinnliga huvudkaraktärer. Filmatiseringen av denna högläsningsbok är precis lika vacker idag som när den släpptes 1984. Ronja är varje nutida hjälmförälders mardröm. Hon studsar över stup, kastar sig i älvar och rider barbacka på vildhästar. Det är befriande att se och jag börjar undra om inte dagens 10-12-åringar glömts bort bland tonåringarnas glittrande vampyrer och småbarnens Disneyprinsessor.

Vare sig du gillar storslagna krigsscener, psykedeliska fantasyäventyr, cyberpunk eller snyftiga och romantiska dramer, så finns här något för alla. Detta är japansk, tecknad film när den är som bäst.

”There has never been a good time to be a teenager, or there’s always a good time.” 1976, det är sista skoldagen innan sommarlovet börjar. Bilarna är fyrkantigare, musiken rockigare, byxorna vidare och gräset brunare. Som inbiten Richard Linklater fan är ”Dazed and Confused” starkt förknippad med min gymnasieperiod. En tid fylld av förväntan och storslagna drömmar, skitsnack och vånda över att inte vara tillräckligt unik. Åren då känslokarusellen på gott och ont snurrade som fortast.

Vad kan Yuandynastins trinde kejsare med ett harem av 7000 konkubiner och tre fruar mer tänkas åtrå? Jo, en skarpsynt, italiensk karl född med ordets gåva. För vem annars är bättre rustad att iaktta det politiska maktspel som sker innanför Khanens murar? Miljonserien om Marco Polo och Khubilai Khans sado-masochistiska förhållande är ingen manusvinnare, men likväl ett fagert spektakel för ögat.

Om jag vräkte i mig glass och choklad, lyssnade lite mer på ”Hungry Eyes”, lärde mig ett par avancerade dansmoves, jobbade på ett reportage om hur man dumpar en kille och skaffade en walk-in closet så borde jag filmteoretiskt sett snubbla över min själsfrände.

”Riket” känns lika aktuell idag som den gjorde 1994 då den hade premiär. Speciellt i dessa tider då mindfulness letat sig in på Arbetsförmedlingens coachmöten och när EU förbjuder naturläkemedel på löpande band. Denna udda skräcksåpopera är en satir om läkarvetenskapen men även den New Age-våg som svept genom landet sedan 90-talet. När man ser den får man dock, för att citera von Trier, ta det goda med det onda.

1996 föds fåret Dolly. 2004 spenderar en tant en halv miljon kronor för att få sin favoritkatt duplicerad. Samma år går ordet ”designer baby” från att vara en science-fiction term till att tas med i Oxfords engelska ordbok. 2009 erbjuds föräldrar på en fertilitetsklinik att välja ögon-hår- och hudfärg på sina barn. 2013 tar skådespelaren Tatiana Maslany an sig rollen som klonen Sarah.

Till skillnad från magasinet Penny Dreadful som innehöll överdramatiska mysterier riktade till en ung, fattig målgrupp är skräckserien med samma namn i mångt och mycket dess raka motsats. Här väcks legendariska, gotiska litterära gestalter till liv insvepta i hårt snörda valbenskorsetter och skräddade västar.  Se industrialiseringens mardrömmar härja fritt på Londons gator och sätta skräck i dess befolkning. Detta är inte en serie för den känslige tittaren.

Är det ett flygplan? Nej, det är bara ett gigantiskt ljusklot och kolla det svänger! Men vänta, det är ju Apelsin-TV. Två agenter som jobbar för amerikanska regeringen, invånare med mediala förmågor toppat med en konspiration – X-files? Nej, detta är ju The 4400. När science fiction blir utspädd apelsinjuice.

Ingen litterär karaktär har setts fler gånger på vita duken. Hela 254 skådespelare har tagit sig an rollen. Vi verkar aldrig tröttna på den missbrukande, arroganta, violinspelande, geniale mannen med en övermänsklig förmåga att lösa mysterier och hans plumpe underhuggare. Denna gång är dock missbruket tyngre, arrogansen har delvis övergått i självförakt och Dr. John Watson är numera Dr. Joan Watson. Bättre eller sämre? Ja, mer hjärtligt, men mindre fenomenalt.