Om det är någon som kan lyckas med att placera en sci-fi serie på en lyxbordell i spa-tappning, lägga till humor, intressanta karaktärsporträtt, hoppa 10 år fram i tiden för att sedan hoppa tillbaks och sätta en tjej i huvudrollen så är det Joss Whedon. Är jag jävig i frågan? Absolut för jag är ett stort fan av nästan allt som denna man rört vid.

Denna dramaserie är så charmig att den får rosorna att blomma i förtid och trädgårdstomtarna att dansa glatt i safttanternas rabatter. Så söt att artärerna täpps igen och tårkanalerna får jobba på högvarv. Om du låter dig svepas med av ”Gilmore Girls” vassa dialog och absurda humor får du förbereda dig på timvis med mys i dess rätta bemärkelse och en hel del småätande.

Ond bråd död i rocktakt ackompanjerat av gnisslande huggtänder och morrande Cujos. Två härjade bröder i jakt på ondskans hantlangare och guds sändebud. Denna 2000-talets kultserie är en ockult odyssé och ett måste-se för alla fantasy- och skräcknördar. Splattigt, blodigt och roligt. Sökandet efter det övernaturliga har aldrig varit ösigare och färdmedlet ”Baby” aldrig hetare. Och vi vet ju alla att ”Nobody puts baby in a corner.” Det gäller även bröderna Winchester.

Lynnig, leende, ljummen, lagom, lögnaktig, lesbisk, ledsam,  och sexuell – hela 97 sexscener på 70 avsnitt. Ändå lär producenten Ilene Chaiken ha sagt att hon bara ville göra en underhållande romantisk dramaserie, att fokus inte är riktat på huvudkaraktärernas sexuella läggning. Men hur bra står den sig då i jämförelse med andra dramaserier? Sådär faktiskt. Lagom är alltid bäst, eller?

Glamorösa långklänningar, rosettdiadem och pärlprydda mobilfodral. Kan en serie med huvudkaraktärer vars smeknamn är som tagna ur en folksaga – Queen Bee, It Girl, Golden boy, Bad Boy och Lonely Boy – verkligen vara sevärd? Ja, om man liksom den hemliga och allvetande skvallerdrottning Gossip Girl, ger efter för sin mindre smickrande nyfikenhet. För visst är serien fruktansvärt stereotypisk men också otroligt förförisk. Hatkärlek när den är som bäst.