Hon är känd som popstjärnan som döljer ansiktet, men när Sia gör press för sin film ”Music” är det fullt synligt, leendet stort och en konstnärlig turban ramar in helheten. MovieZine möter en spontant sprudlande stjärna som inte anade att debutfilmen skulle skapa kontrovers.

Sias debutfilm har skapat många braskande rubriker och det har stormat kring Maddie Zieglers tolkning av en autistisk tonåring.

Titeln vill okynneskittla publiken men en skandal känns väldigt avlägsen i denna lätt glorifierande dokumentär. Med hjälp av underhållande vittnesmål av hans modeller målas en öm bild fram av charmören Helmut Newton, som uppskattade starka vackra kvinnor men avskydde konstnärlig pretention.

”Jag skulle inte vilja vara ett manligt bi”, säger den filmaktuella skådespelerskan.

Med en förvirrande inledning, utmattande bakåtblickar och en kal öde omgivning kommer ”Raised by Wolves” inte att falla alla på läppen. Här finns såväl spänning och ambitioner, men serien har problem med att hitta fokus i sitt berättande och de första avsnitten flyter inte på särskilt bra.

Mel Gibson som en badass version av jultomten? Inte mycket att hänga i granen, tycker Oskar Smulski.

Undanskuffade existenser som flyter ut i periferin följs och fångas på film – för en gångs skull värda en tid i rampljuset. Chloé Zhaos exposé av amerikanska husvagnsnomader på en evig genomresa är bitvis svårsmält realism. Dess brutala oförställdhet sätter ens egen insjunkna medelklassighet i gungning – och får en att undra om man är man eller kvinna nog att bryta sig loss ur dess dunhårda pansar.

Det finns ingen större smärta i livet än att förlora den man står närmast och älskar mest. Harry Macqueens ”Supernova” zoomar in på den smärtan och släpper aldrig taget om den. Vad händer om den du älskar inte lämnar dig av fri vilja – utan av ett ödets grymma nyck?

Tragiken att berövas sina minnen kombinerad med en destruktiv och kvävande mansroll utgör stommen i Viggo Mortensens debut. Med poetiskt handlag och empati tecknar han porträttet av en sårbar förtryckare och hans förlåtande familj.

Låt oss vara hundra här – det är mindre kul att såga en svensk debut och bli stämplad som ogenerös jävel som rackar ner på de som brinner för sin konst. Men samtidigt svårt att låta bli om man upplever att filmen man just sett är en timme längre än den faktiskt är…

Jon Blåheds film ”Inland” ligger nog rätt nära den typiska bilden av Sverige utomlands – vi är stoiskt rediga och bor i ett kargt, avfolkat land, bland ändlösa skogar och hisnande landskap. När regissören väljer att debutera med en filmatisering av Elin Willows debutroman ”Inlandet” är det ett vågat drag – en debut baserad på en debut. Samtidigt är det ganska smart – här finns få förväntningar och en hel del frihet att röra sig med – fast vilken väg blir det?

Det ekar lite tomt i Sofia Coppolas nya dramakomedi. Satt i New York och med ett schysst samspel mellan huvudrollsinnehavarna Rashida Jones och krafthuset Bill Murray är det nästan omöjligt att inte känna doften av såväl Woody Allen och som Coppolas eget mästerliga ”Lost in Translation”. Tyvärr stannar vi på ett lägre våningsplan med kulisser till utsikt.

Med trygg hand för Iannucci sin film från den inledande sekvensen genom dynamiskt kameraarbete och genomcharmigt skådespeleri mot ett tillfredsställande slut. Publiken har en kvick och spänstig filmatisering av den klassiska Dickensromanen att se fram emot.

På ytan handlar Charlie Kaufmans ”I’m Thinking of Ending Things” om en kvinna som vill avsluta förhållandet hon knappt har inlett – mitt under en roadtrip till hans föräldrar under pågående snöstorm. Under den polityren handlar filmen om allt ifrån livets och tidens ofrånkomliga grymhet, till hur verkligheten för alltid kommer vara någon form av fiktion.

Nolans efterlängtade mastodontrulle bjuder på en massa maffig action och är riktigt snygg och påkostad. Besvikelsen tar vid när man inser att handlingen är svår att följa och att filmens överanvändning av sin gimmick stryper intrigen.

Likt en frustande orch från djupaste Mordor går Russell Crowe in för rollen som fullblodspsykopat med full inlevelse. Efter den lovande inledningen tappar filmen dessvärre styrfart och tar avfarten mot den förväntade sörjan av thrillerklyschor.

Ni vet den där känslan när man bokar ett drömhus vid havet för att tillbringa en härlig helg med sin älskade och sen så förstörs semestern av en psykopat som smygfilmar, mördar och har sig. Och han mördar en på ett tråkigt sätt. DEN känslan.