Daniel Espinosa har en drömensemble och en välvuxen budget till sitt förfogande när han tar sig an filmatiseringen av en ovanligt intressant spänningsroman. Ett par berättartekniska missar och beslutet att låta skådespelarna ”bryta” på ryska är dock farligt nära att skjuta hela skutan i sank.

”Furious 7” särskiljer sig från sina föregångare mest på grund av de sorgliga omständigheterna. Dikten kommer lite för nära verkligheten när Paul Walker kryssar fram mellan explosionerna i tvåhundra kilometer i timmen. I övrigt är det mer av det gamla vanliga – mycket, mycket mer. Hälften kunde varit nog.

Italiens officiella Oscarskandidat blev liksom Ruben Östlunds ”Turist” snuvad på den prestigefulla nomineringen till själva galan. Inga jämförelser i övrigt – ”Girighetens pris” är en angelägen moralsaga som ändå aldrig riktigt lyfter mot några alpina höjder.

Neill Blomkamps tredje långfilm är avsevärt mycket bättre än manushaveriet ”Elysium”, utan att för den sakens skull komma upp i samma triumfatoriska höjder som den omedelbara klassikern ”District 9”.

”Familjen Bélier” är fransk feelgood av samma snitt som ”Amelie från Montmartre” eller ”En oväntad vänskap”: bred och lyxig familjeunderhållning med siktet inställt på publikrekord snarare än framtida omnämnanden i filmvetenskaplig kurslitteratur. Den har en okontstlad charm som är svår att ignorera hur hårt man än försöker.

Will Smith och Margot Robbie lurar kläderna av varandra i en kuppfilm som vill vara het och briljant men mest bara är bagatellartad.

Vad såg vi egentligen bortom smisket? Är ”Fifty Shades of Grey” ett sofistikerat debattinlägg om sinnesjukdom och radikala behandlingsmetoder? Jake Bolin gör en ”Shutter Island”-tolkning av den omtalade filmen.

I ett helhetsperspektiv kan och får ”Jordskott” väldigt gärna vara den injektion i svensk TV-dramatik som förhandsrapporterna har skvallrat om. Men då krävs en uppryckning från seriens inledande avsnitt, skriver Jake Bolin.

”Fåret Shaun – Filmen” är klart värdig att föra facklan vidare från Wallace & Gromit-filmerna, utan att för den sakens skull vara bakåtsträvande eller framstå som en övning i nostalgi.

”Project Almanac” hade kunnat eliminera otaliga irritationsmoment genom att skippa ”found footage”-formen och ta ett par tidsresor tillbaka till manusstadiet för att klura ut en vettig anledning för huvudpersonen att äventyra allt som han håller kärt.

Alex Garland regidebuterar med en klurig och lågmäld science fiction-thriller som ligger oförskämt rätt i tiden. Alicia Vikander spelar robot, och gör det bra. What´s not to like?

Det mest spektakulära med ”Blackhat” är Chris Hemsworths enormt breda axlar. Jag skulle gärna ta med mig något annat från Michael Manns senaste, men allt är så väldigt lättglömt.

”The Theory of Everything” berättar om Stephen Hawkings formativa år och det bitterljuva äktenskapet med frun Jane. Det är elegant och stundtals gripande om uppoffringar, döende kärlek och svarta hål.

Att gå och se ”Unbroken” för att bröderna Coen står listade som manusförfattare är ett misstag, om man väntar sig att deras medverkan i produktionen ska märkas i någon utsträckning överhuvudtaget. Tänk istället åt ”Rädda menige Ryan”-hållet. Stort, dyrt, snyggt, heroiskt och svartvitt.

En stilsäker och inledningsvis tät thriller med en ovanligt ambitiös Mark Wahlberg i huvudrollen. ”The Gambler” är också obalanserad och går till sist back för att den inte lyckas övertyga känslomässigt.

Nu ska vi tillbaks till Tolkiens magiska värld för sista gången. MovieZine träffade skådespelarna från ”Hobbit: Femhäraslaget” under en presskonferens i London.

”Witness the Defining Moment in the Middle-Earth saga” säger en tagline. Det vore en tragedi om så är fallet. Jag väljer att minnas Peter Jacksons första trilogi som det definierande ögonblicket vad gäller skildringar av Tolkiens storslagna fantasyuniversum på film. Hobbit: Femhäraslaget” representerar nämligen mer än något annat det sämsta från de tidigare försöken.