Den avslutande delen av framgångssagan ”Hungerspelen” är en resa genom ett kompakt mörker. Om berättelsen hotade att dippa halvvägs igenom så rätas den upp med råge i denna blodstänkta final. Den totala succén får därmed anses vara ett faktum.

Efter en katt i Paris kommer fantompojken som måste rädda New York. Egensinnig elegans och ohämmad kreativitet, grafisk perfektion där ojämnheterna får bestå. Om allt går som det ska så produceras tecknad film av det här slaget fortfarande om tjugo år.

”Elser” är ett fascinerande porträtt av mannen som var tretton minuter ifrån att ändra världshistorien, och en sällsynt levande skildring av hur ett samhälle dukar under för mörkrets krafter. Slagsidan åt ett övertydligt filmberättande stör dock helhetsintrycket.

Under körsbärsträden finns i det här fallet en papperstunn historia och en regissör med en benägenhet att fastna i sentimentalitet.

Robert De Niro och Anne Hathaway utgör på papperet en trevlig skådespelarduo. Tråkigt nog har deras respektive agenter gjort sig skyldiga till tjänstefel genom att låta sina klienter försätta sig i denna banala, sentimentala och direkt förnuftstrotsande smörja.

På hemmaplan har den spanska thrillern ”Marshland” (”La isla mínima”) snudd på helgonförklarats och begravts under ett berg av priser. Hyllningskören är kanske inte helt proportionerlig.

Nej, allt kommer inte att bli bra. När Wim Wenders återvänder till spelfilmen efter ett sjuårigt uppehåll – han har under tiden bland annat gjort den magnifika dokumentären ”Jordens salt” – är det med ambitionen att förena 3D-teknik och karaktärsdrivet drama i en berättelse som enligt promotionmaterialet handlar om sorg, förlåtelse och skapandets villkor. Och det låter ju minst sagt lovvärt. Men ibland är det som bekant svårt att få teori och praktik att mötas.

Estländsk-georgiska ”Mandarinodlaren” nominerades till en Oscar för bästa utländska film förra året men fick se sig slagen av Pawel Pawlikowskis mästerliga ”Ida”. Bägge filmerna intresserar sig för nationella trauman och är mer eller mindre omistliga.

Sällan har en självmordspakt skildrats så blodfattigt som här. Och ännu mer sällan har någon sagt ”Sällan har en självmordspakt skildrats så blodfattigt som här” och menat det som ett positivt omdöme.

Charmig, stilig men relativt lättförglömlig. Det gäller för min svärmors första intryck av mig och det gäller för ”The Man from U.N.C.L.E”.

Kevin Costner briljerar – en mening som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle formulera – i ett välspelat och verklighetsbaserat relationsdrama som handlar mindre om samhälle och rasism än vad det vill få en att tro.

Wim Wenders gör film om kompisen och stjärnfotografen Sebastião Salgado och träffar helt rätt. ”Salt of the Earth” är en studie av en livsgärning i bilder och ett facit över människans grymhet på samma gång. Det är sorgset, storslaget och omistligt.

En simpel men löftesrik premiss gör ingen sommar. ”Self/Less” planar ut i anonymitet när den väljer den upptrampade stig som otaliga amerikanska actionthrillers redan har vandrat, istället för att förvalta sience fiction-elementen i historien bättre.

”Terminator: Genisys” sällar sig till de två senaste misslyckade försöken i filmserien och har just ingenting att erbjuda den som högaktar James Camerons första och andra klassiker. Antagligen försöker den inte ens.

Fransk dramakomedi med hjärtat på rätta stället och väl avvägt driv. En Hollywoodversion där alla pratar engelska lär redan vara beställd.

Med en betydligt tristare skurk och lägre träffprocent i oneliners än sin föregångare avsäger sig ”Avengers: Age of Ultron” alla pretentioner på att bli en liknande milstolpe i superhjältegenren – hyfsat underhållande emellanåt, halvdana karaktärsfördjupningar och misslyckade skämt resten av tiden.

Ulrich Seidl riktar kameran nedåt i en dokumentärfilm som tycks vilja förfasa minst lika mycket som den vill undersöka.