Steven Soderbergh återvänder till vita duken med en trevlig och kompetent kuppfilm som inte har några ambitioner alls att revolutionera vare sig genren eller filmkonsten i stort. Med lite tur rör det sig om en uppvärmningsövning inför en återupptagen långfilmskarriär.

Formel 1-föraren Ronnie Petersons liv och karriär skildras i en dokumentär som känns ungefär lika anspråkslös som (framställningen av) huvudpersonen själv. Det är lågmält berättad svensk motorsportshistoria som har ett självklart existensberättigande – utan att riktigt lyfta från asfalten.

Omar Sy från ”En oväntad vänskap” gör sitt bästa för att rädda ett slarvigt konstruerat familjedrama som sannolikt inte hade gått på export om det inte vore för just framgångssagan med ovan nämnda film.

Med sitt femte bidrag till spektakelfranschisen som mer än något annat karaktäriseras av avancerade effekter och korkade oneliners bjuder Michael Bay fansen farväl. Han har lovat den här gången, och vräker följaktligen på som om ingen morgondag fanns. Ja, kniven ska vridas om ett extra, sista varv.

En häpnadsväckande huvudrollsprestation och en lovvärd ansats att berätta ”allt” gör ”All Eyez On Me” till en mestadels njutbar upplevelse för den redan Tupac-frälste. Huruvida den gör samma sak för den Tupac-nyfikne eller den Tupac-ovetande vågar jag inte garantera.

”The Mummy” bjuder på några visuella läckerheter och en karismatisk kvinnlig skurk, men hade förmodligen mått bättre utan Tom Cruises inflytande och patenterade hjältemanér.

USA:s kanske mest ambitiösa filmskapare i modern tid samlar en ännu en stjärntrupp av skådespelare runt sig för att frossa i stämningsgivande, drömska bilder och inre monologer, denna gång på temat tvåsamhet och kärlekens förgänglighet. Men med ”Song to Song” presterar Terrence Malick på sin lägsta nivå någonsin, och filmen balanserar farligt nära pekoralets gräns.

”Alien: Covenant” är ett mycket snyggt bidrag till en filmserie som härmed fortsätter att leva på konstgjord andning i famnen hos en 79-årig regissör, vars bäst före-datum egentligen passerades för länge sedan. Gnuggar man lite på fernissan av Byron-citat och existentiella frågeställningar blir en dramaturgi synlig som knappt har rört sig en millimeter framåt sedan ”Alien” – men å andra sidan ser titelmonstret argare ut än någonsin.

Guy Ritchie ställer till med CGI-kalas för alla som är nyfikna på om Charlie Hunnam kan vara ännu tuffare än sin rollfigur Jax från ”Sons of Anarchy” – fast den här gången i medeltidsmiljö (spoilervarning: Charlie gör ett gott försök). Var god O.S.A omgående om du dessutom när en stark längtan efter att få se Mikael Persbrandt som hunsad vikingahövding i en handfull scener.

Nytt mixtape, nya äventyr, samma udda besättning. Uppföljaren till publikfavoriten från 2014 är snyggare än sin föregångare och i princip lika rolig. Ge nu Drax en egen film.

Genomgående välspelat i en tv-filmatisering av en kontroversiell medicinsk upptäckt vars konsekvenser blev både fantastiska och förödande. Oprah shoppar indirekt efter ett nytt förgyllt bokstöd – och med den äran.

En omistlig minidokumentärserie om man intresserar sig det minsta för andra världskriget och Hollywoodhistoria, eller vill veta hur propagandamaskineriet fungerade före televisionen och internet.

”The Space Between Us” är påkostad men banal, och brutalt sentimental nästan hela tiden. I den här rymden påträffas väldigt lite intelligent liv.

När Lego släpper loss Batman på egen hand saknas samma sting som gjorde tre år gamla ”Lego-filmen” till en omistlig skrattfest. Det rör sig om en lite barnsligare uppföljare som för den sakens skull inte lär göra den yngre publiken besviken.

Harry Scheins osannolika liv och karriär skildras förtjänstfullt i en dokumentär som inte ligger ”Palme” (2012) långt efter vad gäller stämning och hantverksskicklighet. Så står också Maud Nycander för regin även denna gång.

”Bleed for This” är ett välspelat men konventionellt boxningsdrama om en av idrottshistoriens mest oväntade återkomster.

Sällan har en suverän rollista slösats bort lika resolut som här. ”Skönheten i allt” parar en absurd premiss med världsrekordförsök i gråtmilda klichéer och toppar med den mest förnuftstrotsande twisten i mannaminne. Ja, det rör sig om en direkt förolämpning mot publiken.