Nytt år, fräscha filmidéer. Lite läskigt kan det kännas. Den nostalgiske får trösta sig med nittiotalsthrillern ”The Commuter” där allt är ologiskt och ingenting är nytt. Inte ens Liam Neeson är ny – den här rollen kan han göra i sömnen sedan tio år tillbaka.

Liksom ”Sicario” och ”Hell or High Water” är Taylor Sheridans senaste en thriller av yppersta klass, en modern western med ett distinkt tilltal och ett oförställt patos.

Svenska familjefilmen ”Monky” har ett angeläget ärende och stor charmpotential, men kämpar för att hitta en fungerande tilltalston. Man får dessvärre ingen välbehövlig draghjälp av den skickligt datoranimerade men alltför anonyma titelfiguren.

Finlands dyraste filmproduktion någonsin är en ojämn historia som skulle ha gjort ännu bättre skäl för sin rekordbudget om man vågade frigöra sig från den förhärskande, amerikanska krigsfilmsdramaturgin.

Ett kompakt och klaustrofobiskt krigsdrama från krigets Syrien som ställer mänsklighet och moral mot väggen med skoningslös skärpa – utan att behöva förlita sig på en enda kliché.

Superhypade ”The Villainess” (”Ak-Nyeo”) studsar som ett EKG mellan virtuosa actionsekvenser och en överkonstruerad, smått löjeväckande handling som på det hela lyckas bättre med att skapa förvirring än känslomässigt engagemang. Det är roligare än det låter.

Den älskvärde engelske kulturikonen lufsar vidare i ännu en utomordentligt välgjord familjefilm och har därmed startat en trend som förhoppningsvis håller i sig länge.

Anmärkningsvärt usla komedier utan något som helst existensberättigande är inte så vanliga som man kan tro. ”Bad Moms 2” vill påminna om att de ändå finns, och demonstrerar sedan med all önskvärd tydlighet hur snett det faktiskt kan gå.

Den tredje och förmodligen sista Thor-filmen är ett lekfullt och färgglatt spektakel som lämnar sina föregångare långt bak i backspegeln. En övertro på det komiska värdet i tjatig buskishumor och tokrolig dialog filar tyvärr ned helhetsintrycket.

Högt emotsedda ”Snömannen” lider av en överkonstruerad intrig med grava trovärdighetsproblem. En luxuös rollista maskerar bristerna hjälpligt, men i slutändan saknar denna Jo Nesbø-filmatisering kött och blod – i bildlig mening.

”Winnerbäck – ett slags liv” utför på det stora hela sin uppgift att tränga innanför garden på en folkkär sångare som ogärna visar upp sitt inre i samtalsform. För Winnerbäckälskaren är det julafton, för den smått nyfikne en mångfacetterat och inbjudande porträtt av man vars musikaliska vemod har varit svårt att undvika helt de senaste två decennierna.

Science fiction-estetiken är den mäktigaste jag har upplevt på en bioduk, och en film kan knappast laddas med mera atmosfär.  Men det som gör att ”Blade Runner 2049” nosar på omedelbar klassikerstatus är att den på ett självklart sätt fördjupar och expanderar originalfilmens värld utan att någonsin göra avkall på en egen, självständig existens.

”The Lego Ninjago Movie” försöker upprepa ett vinnande koncept och vill gärna vinna sin publik med minsta möjliga ansträngning. Det är småtrevligt och stundtals riktigt roligt, men i sammanhanget lite för slött.

”The Nile Hilton Incident” är något så pass ovanligt som en svenskregisserad internationell thriller av högsta klass, traditionell men ytterst kompetent noir och initierad samhällsskildring i samma lyxförpackning.

”Korparna” är en kompromisslös eländesskildring som ramar in en våldsamt skicklig huvudrollsprestation av Reine Brynolfsson med en stram berättarstil och ett foto som gör ont.

Titeln må dofta åttiotal och Jean-Claude Van Damme – bakom den döljer sig föga mer än en lättförglömlig spionthriller vars huvudkaraktär får Jason Bourne att framstå som en euforisk pratkvarn.

Kathryn Bigelow berättar initierat om vad som skedde under ”The Algiers Motel Incident” 1967 – men bryr sig inte nämnvärt om den komplicerade kontexten eller de historiska förutsättningarna för vidrigheterna.