”Måste gitt” är en rapp, lekfull och driven kulturkrocksskildring där förortens baksida möter kulturelitens korridorer under tumultartade omständigheter.

”Little Men” är ett subtilt drama om hur de vuxnas värld hotar att krossa barnens. Det är oerhört välspelat och på gränsen till anspråkslöst.

”Hell or High Water” är en sällsynt intelligent neo-western som framgångsrikt kombinerar pulshöjande thrillerelement och pang-pang med frän samhällskommentar. Den engagerar i varje enskild bildruta.

Den senaste Guldpalmsvinnaren från Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty är en stillsamt ursinnig klagosång över ett samhälle som sviker. Den öppnar årets upplaga av Stockholms Filmfestival och bör ses från första parkett.

Jack Reachers återkomst till vita duken är en anonym affär som varken motiverar glädjesprång eller någon djupare depression. Att rycka på axlarna är däremot en helt adekvat reaktion.

Beträffande genren ”Svart saga om liten grabb med olösta emotionella knutar och stora förvridna trädmonster utanför fönstret plus Sigourney Weaver i sin bästa rolltolkning på flera år” så vågar jag lova att det aldrig har gjorts en bättre film än ”Sju minuter efter midnatt” – någonsin.

”Medan vi lever” är uppfriskande i sitt allvar och konsekvent modig, men tonträffen saknas för att det ska lyfta hela vägen. Halva vägen lyfter det, lyckligtvis.

Antoine Fuqua visar med westernremaken ”The Magnificent Seven” att han behärskar genrens uttrycksmedel till fullo. Särskilt mycket substans är det inte, men väl mexican stand-offs, revolverdueller och pang-pang så att hälften kunde vara nog.

Får det lov att vara en italiensk superhjältefilm för att balansera upp den aldrig sinande och högst ensidiga kosten av Marvel- och DC-spektakel? Ja tack, i teorin får det gärna det. Osis då att ”Il ragazzo invisibile” i praktiken är en ganska anonym äventyrsberättelse som knappast gör anspråk på att vara en vuxenfilm.

Om man låter bli att jämföra Clint Eastwoods senaste drama med en viss annan ”avvärjd flygkatastrof”-film så glidflyger den ganska komfortabelt i mål på under två timmar. Men det är svårt, mycket svårt, att inte jämföra. Under alla omständigheter pratar Laura Linney i telefon.

”Buffalo 66” är en snudd på fulländad indiedebut som skymts en aning bakom upphovsmannens senare kontroverser i filmvärlden. Den är värd din fulla uppmärksamhet.

Oinspirerad uppdatering av en av Hollywoods mest ambitiösa satsningar någonsin. 2016 års ”Ben-Hur” lider av dåliga effekter, stelt skådespeleri och en sövande huvudperson.

Belgiska ”Ardennerna” hade vunnit mycket på att vara en film istället för två, men biter sig ändå fast tack vare lysande skådespelare och tät atmosfär.

Om – och för ett hardcorefan av Garth Ennis och Steve Dillons obligatoriska serieepos är det ett stort ”om” – man lyckas förlika sig med det faktum att AMC:s ”Preacher” är ett eget sorts djur, fristående från originalet, så bjuder Seth Rogen med flera på habil TV-underhållning i tio läckert paketerade avsnitt. För den sanne ”Preacher”-nostalgikern blir det hela mer än något annat frustrerande.

Ur ett tillsynes oändligt raster av homoerotiska fotografier framträder ett levande porträtt av kultfotografen Robert Mapplethorpe, i en dokumentär som inte viker bort blicken en sekund.

”Kiki” är en fascinerande och nödvändig inblick i en subkultur som möter högst verkliga hot på dagsbasis. Den bjuder även på drag i drag.

Töntig, skränig, daterad. Allt sådant går att förlåta när Roland Emmerich återvänder med uppföljaren till tjugo år gamla invasionsrullen ”Independence Day”. Värre blir det när man dessutom har dötråkigt i biofåtöljen.