Sök
Andra filmen om Köpenhamnspolisen Carl Mørck är snyggt producerad och hyfsat bra spelad. Men berättelsen engagerar aldrig, manuset brister och utnötta deckarklyschor används med tveksamt resultat. Det här är en uppföljare gjord på rutin.
Så här de sista dallrande dagarna innan den 87:e Oscarsgalan sparkar igång kan det vara på sin plats med en stilla reflektion om tävlingens meningslöshet. För trots all glamour och de få youtubevärdiga tacktal som galan då och då generar, är dess historia fylld av märkliga val och en djupt konservativ syn på filmkonsten.
Det är aldrig ett bra tecken när filmbolag skjuter på releasedatum. Att som i det här fallet låta filmen ligga i malpåse i drygt två år och dessutom byta studio innan den går upp på duk är rimligtvis ett ont omen. Ändå är ”Seventh Son” inte fullt så värdelös som man kan tro. Snarare harmlös dussinfantasy gjord med gott humör.
Att anrika skräckfilmsstudion Hammer Films har återuppstått på senare år är om inte annat en välkommen påminnelse om dess briljanta förflutna. Men inte bara det – de har här lyckats få till en klart sevärd uppföljare till 2012 års spökfilms-hit.
Syskonen Wachowskis senaste science fiction-historia är en rymdopera i ordets rätta bemärkelse. En storslagen, överspelad, färggrann kakafoni till rymdtripp som ömsom briljerar i visuellt världsbygge och ömsom framkallar gäspningar.
Skribenten och författaren Ronnie Sandahl regidebuterar med en smått lysande liten film om en ung svensk kvinnas tillvaro i ett nyrikt Oslo. Tonträffen är närmast total och Bianca Kronlöf i huvudrollen är en ren uppenbarelse. Vinterns svenska överraskning.
Argentinas Oscarsnominerade antologifilm är en frisk fläkt i form av sex berättelser om kall, rå hämnd serverad med stil och en stor skopa svart humor. Trots en del ojämnt berättande är det svårt att inte rekommendera Damián Szifróns smått briljanta satir.
Ibland ser man sig omkring och undrar vad folk röker. Innan pressvisningen meddelade filmbolagsrepresentanten stolt att ”American Sniper” hade haft en av de bästa januariöppningarna någonsin i USA och dessutom kammat hem sex Oscarsnomineringar. Amerikanska kritiker gör honnör i leden och konservativa tyckare går i spinn av lycka.
Européer som tar sig an amerikansk actionfilm brukar inte vara ett recept för framgång, något som Luc Besson försökt ändra på med de testosteronstinna hämndfantasierna i ”Taken”-serien. När nu den tredje delen når svensk mark kan en gammal sanning bekräftas: uppföljare suger.
Det är som upplagt för publiksuccé. Med folkkära David Hellenius och glamorösa Isabella Scorupco i huvudrollerna och somrig skärgårdsmiljö som fond, är det här en romantisk komedi som vill värma frusna svenska hjärtan i jul. Frågan är om man lyckas med det – bristen på roliga skämt och en kärleksduo utan glöd styr den här skutan upp på grund.
Den tredje och avslutande filmen om Sune och hans familj i den trilogi som gjort succé på svenska biodukar de senaste åren är en trött historia som kör fram i gamla spår. Trots ett begåvat gäng skådespelare i birollerna och en klassisk kärlekshistoria i centrum ger Sunes fjälläventyr en besk eftersmak.
Ridley Scott fortsätter sin vana med att göra storslagna historiska spektakel och den här gången har turen kommit till den bibliska Moses. Det är påkostat, vackert och matinévänligt på gammaldags vis. Men ett styltigt manus, vilsen dialog och betongtunga klyschor sänker till slut Scotts bibelmastodont.
Med sin blandning av Charles Dickens, frostigt svenskt 1800-tal och rätt och fel i en tid av nöd, blev julkalendern ”Tjuvarnas jul” en omedelbar klassiker när den sändes för tre år sedan. När berättelsen nu gör debut på bio är det ett välkommet återseende.
Ett allvarsamt ämne får en humoristisk inramning i det här feel good-dramat om en grupp sudanesiska krigsflyktingar som försöker starta ett nytt liv i USA. Reese Witherspoon dominerar i marknadsföringen men i filmen spelar andrafiol till de afrikanska skådespelarna som är filmens hjärta och själ.
Keanu Reeves gör en effektiv kallblodig lönnmördare i en småtrevlig våldssaga med bra driv. Trots problem med manus och dialog, och en del bortslösade biroller räcker det bra för den actionsvultne biobesökaren.
”Blair Witch Project” har mycket att stå till svars för. Sedan premiären 1999 har den inspirerat mängder med filmer i den så kallade found footage-genren. I en del fall med lyckat restultat, men de allra flesta har varit riktigt dåliga. Den här historien om ett ett ungt par som försöker hantera en märkligt demonisk graviditet sällar sig tyvärr till de senare.
Vi tar en titt på vampyrgreven Draculas resa i filmhistorien genom 13 olika inkarnationer.