Brasilianska ”Neon Bull” är en brutal och poetisk upplevelse som balanserar farligt nära gränsen för effektsökeri. Gränsen för djurplågeri passeras dessvärre med råge.

Obegripligt sentimentalt och plågsamt utdraget melodram där inte ens begåvade Penelope Cruz förblir skonad från tråkigheterna. Men vad ska hon ta sig till i en film som på fullt allvar låter en tvålfager manlig gynekolog brista ut i skönsång varje gång livet ska hyllas? Och som det hyllas i ”Ma Ma” – hälften kunde ha varit nog.

Mark Osborne (”Kung Fu Panda”) lyckas som förste regissör i världshistorien göra animerad långfilm av Antoine de Saint-Exupérys hutlöst folkkära barnboksberättelse. ”Den lille prinsen” blandar bedårande stop motion med kliniskt perfekt datoranimation och toppar med mycket hjärta – ibland nästan lite för mycket.

Kanske brände man så mycket resurser på att köpa rättigheterna till titeln att manusarbetet fick komma sist – storyn har ytterst lite med originalet att göra. Kanske har en åttaåring roligt åt dratta-på-ändan-humorn i ”Robinson Crusoe” – för de vuxna erbjuder den just ingenting alls. Kanske bryr sig någon om att få svar på dessa frågor – själv har jag redan glömt filmen.

Det är avhoppare och trenchoatklädda MI6-officerare med hornbågade glasögon som om kalla kriget aldrig hade tagit slut i denna ljumna filmatisering av en samtidsthriller signerad John le Carré. Den största behållningen stavas Stellan Skarsgård, som lyckas väcka sympati som bullrig, rysk gangster. I övrigt är allt mindre spännande än vad det borde vara.

Om handlingen i ”Lost in Translation” parade sig med premissen för ”Måndag hela veckan” och ”Cloud Atlas” tog på sig gudfaderskapet för avkomman, ja, då skulle resultatet se ut ungefär exakt precis på pricken som ”Kungens hologram”. Tjusigt och småputtrigt, med andra ord.

Kristian Petris dokumentärfilm om hotellet som fenomen är en behaglig men småsömnig meditation som nätt och jämnt fyller ut sin anspråkslösa speltid.

“The Walking Dead” har sedan 2010 gjort en kraftigt växande publik svårt beroende av välproducerad zombieslakt och ångestladdad dramatik. Näringskedjan är förvrängd och en återstående spillra av mänskligheten kämpar för överlevnad i en mardrömslik tillvaro där Andrew Lincoln ändå har snygg skäggstubb. (Recension av säsong 1-6.)

Ryktet gör gällande att ”A Perfect Day” fick tio minuters stående ovationer när den visades på den senaste Cannesfestivalen. Det verkar smått hysteriskt. Kan vi inte bara enas om att det är en charmig och välspelad historia med en säregen tonträff, det sista på gott och ont?

”Kung Fu Panda 3” bär stolt vidare på traditionen från sina föregångare. Vad gäller storyn gör den det inte svårt för sig – men varför kan inte saker och ting få vara okomplicerade, svartvita och lurviga emellanåt?

Vid det här laget vet vi vad vi kan vänta oss av Sacha Baron Cohen, och spionkomedin ”Grimsby” är inget undantag. Vill man studsa som en flipperkula med polerna ”hysteriskt roligt” och ”skit” (bokstavligt talat) så är det bara att boka biobiljetten.

Efter ”Blood Simple” men före The Dude navigerade en sammanbiten irländsk-amerikansk gangster maskingevärssalvorna med hjälp av stenhårda oneliners och svårbegriplig motivation. Följande betraktelse över Tom Regan i ”Miller’s Crossing” har inte för avsikt att klargöra någonting.

Vafalls? Har ultrakommersielle Michael Bay gått och blivit politisk på gamla dagar? Jaså, inte? Samma smörja som vanligt, säger du? Skamlöst sentimentalt och vulgärpatriotiskt så att man rodnar? Den politiska kontexten är mest en ursäkt för Bay att få vältra sig i biffiga underarmar, rykande patronhylsor och explosioner i slow-motion, säger du? …Puh! Jag blev nästan orolig!

”Point Break” övertrumfar det tjugofyra år gamla originalet tre miljarder gånger räknat i muskulösa stuntscener. Mellan de muskulösa stuntscenerna får den däremot den riktiga ”Point Break” att framstå som ett sällsynt mästerverk. När man når sin brytpunkt hänger helt och hållet ihop med den egna toleransnivån för infantil dialog och grabbigt adrenalinpundande.

Emotsedda ”Under pyramiden” är ett formmedvetet genreexperiment i kategorin äventyr/mysterium i Orienten. Tänk Ture Sventon för vuxna. Tänk piggt och stämningsfullt utan djupare bett.

Ryskt drama, kinesisk neo-noir och australiensk rysare bland de filmiska överraskningarna 2015.

Ron Howard vill ta andan ur oss med ett saltstänkt, meta-litterärt matinéäventyr som dränker sin publik i överdådig scenografi och hissnande effekter. I den processen tycks han ha glömt bort skådespelarna helt och hållet.